Under 1800-talet var syfilis en spridd och fruktad sjukdom. Det var en lömsk sjukdom som smittade genom att syfilisbakterier tog sig ut och in genom sår eller hudsprickor. Gravida kvinnor kunde också överföra sjukdomen till sina ofödda barn och barnen dog då ofta redan innan de föddes eller ett par dagar efter födelsen. Om de överlevde så var sjukdomens följder förfärliga – barnen kunde få leva blinda, döva, vanskapta på grund av att benstommen förstördes eller att sjukdomen slog sig på hjärnan. Det gjorde att barnen riskerade ett liv som svårt funktionshindrade. Dessutom kunde barnen själva smitta andra, i synnerhet under de första levnadsåren då de t.ex. ammades av friska kvinnor som sedan drabbades av sjukdomen.
Edvard Welander var professor vid Karolinska institutet och överläkare vid S:t Görans sjukhus där många vuxna syfilissjuka behandlades. Han ville behandla de syfilissmittade barnen med kvicksilver, som visat sig ha en viss inverkan på sjukdomen. Men eftersom behandlingen måste pågå under mycket lång tid, minst 3-4 år, så ville han öppna ett sjukhus – en asyl – där barnen fick stanna under hela denna tid.
År 1900 öppnade han en första asyl på Fridhemsgatan 1 som hade plats för 10 barn. Men det behövdes fler platser och 1910 öppnades Lilla Hemmet, mitt emot S:t Görans sjukhus och granne med S:t Görans kyrka. Det var det första i sitt slag i världen och kom att kopieras i flera av Europas städer. Av de mer än 500 barn som vårdades på Lilla hemmet så blev 95 % botade. De sista barnen skrevs ut 1954 när pencillinet gjort revolution vid vården av syfilissjuka.
