I december 1900 öppnades i närheten av S:t Görans sjukhus ett vårdhem för barn med könssjukdomen syfilis. Vårdhemmet kom till på initiativ av överläkaren Edvard Welander (1846-1917), verksam på S:t Görans sjukhus. I början bedrevs verksamheten med hjälp av privata bidrag. Före det fanns antibiotika var vårdtiden mycket lång. Barnen var ofta inskrivna på Lilla Hemmet i många år.
I årsberättelserna kan man läsa om vårdhemmets verksamhet och om barnens hälsa. I den allra första årsberättelsen står bland annat:
"De rikliga bidrag, som lämnades hemmet, gjorde det möjligt, att från 1 oktober 1900 för 700 kr. årligen förhyra en liten staden tillhörig byggnad vid Fridhemsgatan (N:o 1) det s.k. tullhuset [...] hvadan hemmet först den 3 sistlidne december kunde mottaga de första små skyddslingarna. Fyra barn intogs denna dag. Under årets lopp ha dessutom tre andra blifvit intagna. [...] Barnen ha utvecklat sig väl, men olyckligtvis ha tillfälliga sjukdomar tillstött och tyvärr orsakat tvenne dödsfall; ett barn dog i lunginflammation i maj; under sommaren då tarmkatarrer förekommo rätt mycket här i Stockholm, ledo flera af barnen i hemmet däraf: ett dog i augusti af s.k. barnkolera. Vid obduktion av dessa båda barn kunde ej något tecken på syfilitiskt lidande upptäckas. De återstående barnen är krya och kraftiga. Alltså har resultatet af den antisyfilitiska behandlingen visat sig synnerliget godt och har således hemmet i detta afseende fullt motsvarat hvad man däraf väntat och hoppats; dessutom har det ju för smitta skyddat de familjer som eljest skolat emottaga dessa barn till vård."
Av de allra första sju barnen som togs in för behandling på Lilla Hemmet dog alltså två under det första året. Dock av andra orsaker än syfilis. Barnadödligheten var hög vid den här tiden och före det fanns antibiotika kunde en förkylning eller magsjuka lätt leda till allvarliga komplikationer och följdsjukdomar, som kunde leda till döden. Verksamheten vid Lilla Hemmet var därför ett viktigt tillskott i Stockholms sjukvård.
