Under den intensiva rösträttsdebatten i början av 1900-talet försvarade läkaren Salomon Eberhard Henschen kvinnors rätt att få rösta. I en artikel argumenterade han mot den brittiska läkaren Almroth Wright, som inte ansåg att kvinnor skulle få rösträtt eftersom de led av ”mentala rubbningar” och därmed inte var tillförlitliga.
Den brittiska läkarens artikel, som publicerats i tidningen Times, hade tidigare refererats i Dagligt Allehanda. Och nu reagerade läkaren Salomon Henschen på hans åsikter. Från läkarsynpunkt höll med om att kvinnor kunde ha mentala svagheter. Men det, menade han, gällde inte alla kvinnor eller hela tiden, utan drabbade endast vissa kvinnor och då framför allt under graviditet och klimakterium. Det, hävdade han, kunde jämföras med vissa män som till exempel super och är aggressiva och som ju därmed också är opålitliga:
”Men skulle alla nervösa och omogna män uteslutas från valrätt, skulle det allmänna och riksdagen visserligen ej förlora därpå, men nog blefve det lite svårt […]”.
Däremot höll Salomon Henschen med Almroth Wright om att den mer militanta kvinnliga rösträttsrörelsen i England – suffragettrörelsen - var förkastlig:
”[…] sufragettrörelsen måste tyvärr betraktas som ett sjukligt utslag af irritation, af nervositet hos dessa rösträttskvinnor, lika beklagligt, som när andra klasser söka med våld taga sin förmenta rätt.”
I april 1912 hade regeringen lagt fram ett lagförslag om kvinnlig rösträtt genom en proposition i riksdagen. Den 18 maj röstades dock förslaget ned av första kammaren. Men kampen för kvinnors rösträtt fortsatte med ökad kraft, inte minst genom Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR). År 1919 beslutade riksdagen tillslut att kvinnor skulle få rösta i allmänna val, och i valet 1921 fick de rösta för första gången.
