År 1912 hade Kungl. Majt. föreslagit politisk rösträtt för kvinnor. Konstitutionsutskottet biföll och reservationer hade lämnats av högerns Ernst Trygger, samt av socialdemokraten Hjalmar Branting. Den senare föreslog alternativet att gifta kvinnor med egen debetsedel (skuldsedel gällande skatt) och som betalt sina skatter skulle få rösträtt, även om hennes man inte hade betalt sina skatter.
Våren 1912 debatterades kvinnans rösträtt flitigt även i tidningarna. Stockholms Dagblad återgav den 19 maj en lång debatt i riksdagens första kammare.
Motståndarna i frågan var rädda för att kvinnors ”särintressen”, deras ”känslor och idéer” skulle ta för stor plats på bekostnad av frågor om jordbruk, handel, industri och juridik. Kvinnors svårigheter med att hålla nerverna i styr och huvudet kallt låg dem i fatet, deras okunskap om politik och det faktum att de inte försörjde sig själva hela livet likaså. Kvinnans krafter skulle läggas på hem och barn, och hade hon energi över så kunde hon ju alltid uppfostra barnen eller sköta sitt hem ännu bättre.
Förespråkarna å sin sida drog fram exempel från länder där kvinnlig rösträtt redan införts och påpekade att inga av motståndarnas farhågor slagit in. Tvärtom så ansågs kvinnorna i dessa länder som lika vidsynta, kunniga och intresserade som den manliga valkåren. Då kvinnor dessutom deltar i samhällets alla arbeten, ”det gröfsta kroppsarbete inräknadt”, så hade hon precis som männen sina intressen att bevaka.
Första kammaren röstade och med 86 röster mot 58 avslogs propositionen om kvinnlig rösträtt.
