Flygfoto på gravfältet med stenar och buskar.
Föremål
Upphov: Okänd. Stadsmuseet i Stockholm

Brons- och järnålders gravfältet Spånga 134:1 i Akalla.

Gravfältet finns cirka 150 m norr om Akalla gård. På 1970-talet var gravfältet större. Idag står höghus där gravarna en gång låg. 

Vid den arkeologiska undersökningen undersöktes 6 stensättningar, varav en var en skelettgrav och en var en härd, en eldplats.

Två av brandgravarna var runda stensättningar lagda kring mittblock med delvis bevarad kantkedja. Övriga brandgravar var oregelbundna, nästan runda till formen.  Stensättningarna var mellan 2 och 12 meter i diameter.

Skelettgraven täcktes av en rektangulär stenpackning orienterad i östvästlig riktning, vilket tyder på en kristen begraving. Överraskande nog bar personen som låg i graven en så kallad torshammarring - en amulettring runt halsen och hen hade också fått gravgåvor med. Något som inte ska finnas i en kristen begravning.    

Brandgravar från brons- och järnåldern kan innehålla resterna från den döda människans likbål. Efter bränningen samlades resterna ihop och placerades i ett keramikkärl som grävdes ner i marken. Därefter lades stenar runt och över urnan innan hela graven täcktes med jord. I vissa fall finns också en stenpackning innanför kantkedjan. I keramikkärlet kan också resterna av brända djur som ben från hund, katt, häst eller fågel finnas. Rester från personens dräkt är också vanliga som spännen eller pärlor samt personliga tillhörigheter som kammar, knivar och nycklar. 

 

Runda stensättningar är den vanligaste varianten av stensättningar. Det beror på att gravformen användes under lång tid, från bronsålder fram till vikingatid. En variant av runda stensättningar som kan dateras till äldre järnålder (förromersk järnålder) för cirka 2500–2000 år sedan, är de med ett mittröse, en liten hög i mitten av småstenar. Det förekommer också stenläggningar i lite mer komplicerade mönster som ekrar. Dessa kallas för hjulkors. På gravarna kan det finnas resta stenar eller gravklot, runda stenar som ofta har ornamentik eller skålgropar. Gravkloten förekommer oftast på gravar från folkvandringstid för ca 1650–1450 år sedan.



Ur: Gravfält 134, Spånga. Arkeologisk rapport SSM 1974.

Mer i Stockholmskällan

Relaterade poster och teman

Uppdaterad