Dessa keramikdelar har en gång i tiden varit en gravurna för den gravlagda personen i en rund stensättning som dateras till bronsåldern.
Runda stensättningar är den vanligaste varianten av stensättningar. Det beror på att gravformen användes från bronsålder fram till vikingatid. En variant av runda stensättningar som kan dateras till äldre järnålder (förromersk järnålder) för cirka 2500–2000 år sedan, är de med ett mittröse, en liten hög i mitten av småstenar. Det förekommer även de som har lite mer komplicerade mönster så som ekrar, dessa kallas förhjulkors. På gravarna kan det finnas resta stenar eller gravklot, det är runda stenar som ofta har ornamentik eller skålgropar. Gravkloten förekommer oftast på gravar från folkvandringstid för ca 1650–1450 år sedan.
Den runda stensättning var 4,5 meter i diameter och 20-30 cm hög. Den var uppbyggd av sandblandad mylla och 10-50 cm stora stenar som var lagda i 1-2 skikt kring ett 80-90 cm högt mittblock. Kantkedja utgjordes av 0,2-1,4 meter stora stenar.
Under stenpackningen påträffades ett 2,0 x 1,7 meter stort och 30 cm djupt benlager. Benen var spridda över större delen av anläggningen, med en viss koncentration till anläggningens västra del. Benlagret var helt fritt från sot, och innehöll en bronsring, en flintbit, keramik, bränd lera, brända ben och kol. Sydost om anläggningen, cirka 1 meter utanför kantkedjan, fanns en samling av keramikdelar.
Skärvorna vägdes tillsammans med innehållet av ben och gravgåvor cirka 4,3 kg.
Gravfältet, fornlämning RAÄ 134:1, låg cirka 150 meter norr om i Akalla gård och grävdes av Stadsmuseets arkeologer 1974 från Stadsmuseet.
Gravurna från anläggning 2.
Foto: Leif Strååt, SSM.
