I en stensättning, en rund brandgrav, från bronsåldern (anläggning 2) hittades denna gravgåva. Denn låg inuti en gravurna tillsammans med brända rester av en människa.
Den hittades av Stadsmuseets arkeologer när de grävde ett gravfält i fornlämning RAÄ 134, Spånga socken, 150 meter norr om Akalla gård under 1970-talet.
Brandgravar från brons- och järnåldern kan innehålla resterna från den döda människans likbål. Efter bränningen samlades resterna ihop och placerades i ett keramikkärl som grävdes ner i marken. Därefter lades stenar runt och över urnan innan hela graven täcktes med jord. I vissa fall finns också en stenpackning innanför kantkedjan. I keramikkärlet kan också resterna av brända djur som ben från hund, katt, häst eller fågel finnas. Rester från personens dräkt är också vanliga som spännen eller pärlor samt personliga tillhörigheter som kammar, knivar och nycklar.
Runda stensättningar är den vanligaste varianten av stensättningar. Det beror på att gravformen användes under lång tid, från bronsålder fram till vikingatid. En variant av runda stensättningar som kan dateras till äldre järnålder (förromersk järnålder) för cirka 2500–2000 år sedan, är de med ett mittröse, en liten hög i mitten av småstenar. Det förekommer också stenläggningar i lite mer komplicerade mönster som ekrar. Dessa kallas för hjulkors. På gravarna kan det finnas resta stenar eller gravklot, runda stenar som ofta har ornamentik eller skålgropar. Gravkloten förekommer oftast på gravar från folkvandringstid för ca 1650–1450 år sedan.
Foto: Leif Strååt, SSM.
