Under 1700-talets första hälft fanns en starkt kyrkokritisk rörelse i Stockholm. Inspirerade av den pietistika väckelserörelsen förnekade många stockholmare behovet av prästerskap och kyrkliga ceremonier.
Stadens kyrkliga överstyrelse, Konsistorium, även kallad Domkapitlet, hade ett ständigt jobb med att försöka få dessa religiösa fritänkare att återvända till statsreligionen. I den här rapporten från prästen Gabriel Åman berättar han om sina försök att undervisa Margareta Utterbom som suttit fängslad på Gillstugan.
Rapporten renskriven:
Upl. d. 17 Jan: 1744 [=Uppläst i Domkapitlet denna dag]
Ödmiukt memorial
Efter befallning hafver undertecknad, förledit åhr, en gång besökt Jungfru Margareta Utterbom. Tå blef, ibland annat, i synnerhet talat om läroståndet och then offenteliga Gudstiensten, efter hon ledde mig in then saken, och sökte tilfelle herom at tala. Hennes påstående var aldeles, at intet ordenteligit lärostånd vara borde, utan at hvar och en är berettigad at lära, som ther til af Gudom upveckt och drifven varder. Thet förra, nemligen thet ordenteliga läroståndet, med prästvigningar, prästekläder, samt alla actus ministeriales hölt hon för ett babeliskt väsende. Slika tanckar hade hon ock om kyrkior, predikostolar, actum, och all then Gudstienst ther i förrettas, både under ordets hörande och the h. sacramenternes bruk. Ther emot påstod hon, att man, såsom Christus, profeterna och apostlerne, på torgen, på gatorne, på markenan, och i husen skulle predika, när och hvarest man ther til af Guden upveckt och drifven varder. Jag svarade til alt thette, med mehra, som föreföl, af Guds helga ord. Giorde åtskilnad emellan bruk och missbruk. Tilstod och ehrkiende missbruken; men visade: at the ingalunda uphäfva the retta bruken. Jag visade, at läroämbetet aldrig varit så vidt utstrekt, som hon thet hafva ville, utan at ther til altid varit kallade besynnerliga personer. Jag påminte, at Christus och hans apostlar lärde i templet och i synagoran, och intet, utom vid besynnerliga tilfellen, ute på markenan. Yttermehra sökte jag at visa henne, af Guds ord och alla rett trognas exempel, at then offenteliga Gudstiensten är ett aldeles nödvändigt och oundgiängeligit stycke til christendomen. Visade ock ther jemte, hvad skada en sådan oordning och söndring, som hon ville hafva, i Guds församling, skulle åstadkomma, ther then vedertagen blefvo. Men hon kunde i ingen måtto öfvertygas, emedan hon intet ville låta hvarken förnuftiga skiäl eller skrifternes bevis något giella, utan stod fast på sin mening, såsom aldeles infallibel, grundande then på sitt invertes lius och öfvertygelse. När jag påstod, at then helga skrift är thet enda rettesnöret, hvar efter både vår tro och vandel bör rettas, jemvel alla våra tanckar och meningar böra pröfvas; the, som ther med öfverenskomma, gillas, the andra, som ther ifrån afvika, förkastas, huru andelige och heliga the ock synes; så påstod hon tvert emot, at skriften bör uttydas och förstås efter thet invertes liuset och andens ingifvelse. Jag invände, huru ganska fahrligit thetta är, och huru satan kan förskapa sig i en liusens ängel,och, under thens helga Gudns namn, ingifve allehande galenskaper och the grufveligaste vilfarelser. Men hon sade, thet intet kunne skie then siäl, som gifver sig Gudi. Ther vidstod hon, fast hon brast i bevis, och jag af Guds ord visade, at thet skiedt, när man vikt ifrån thet skrifne ordet, såsom i synnerhet af våra Föreldrars historia. In summa; jag måtte tala och bevisa, huru klart och moderat, jag kunde, så ville hon doch ifrån sin en gång fattade mening ingalunda vika, ja icke en gång taga then i bepröfning, om then vore rett eller ei, utan hölt altsitt för infallibelt. Af thetta samtal kan jag säkert, för min del betyga, at all disputering är med henne aldeles fåfeng, och thet för följande orsaker skul, först at hon ei ehrkienner thet skrefna ordet för reglor att tro och lefva, utan allenast thet invertes ordet, sedan, at hon beslutat sig i sin mening, hollande thet för en ähra at blifva theri; men för en skam, at låta öfvertyga sig, at gå ther ifrån; ändteligen therföre, at hon, som nogsamt förstås kunde, tror, at alla kiöttslige, ogudachtige, icke kunnandes hafva Guds Ande. Eljest upförde hon sig i tal och svar höfligt och beskiedeligit. Thetta hafver jag ei underlåta bordt i ödmiukhet at beretta.
Stockholm d. 12 jan. 1744.
Gabriel Åman
Com. Ad. St. Mar. Magd.