År 1733 har läraren Nils Gelin och hans hustru fått barn. I strid med kyrkolagen vägrar Gelin att låta döpa barnet.

Nils Gelin var vid det här laget redan känd för stadens prästerskap. Han var en av dem som hållit olagliga bönemöten, som tyckte kyrkans gudstjänster var tomma ceremonier mest för syns skull, som ansåg att det gällde inte bara att tro på Jesus utan också leva efter hans exempel. Nils Gelin var en del av den s. k. radikalpietistiska rörelsen som satte sin prägel på Stockholm vid denna tid.

Kyrkoherden i Ladugårdslands församling hette 1733 Olof Höckerstedt och det blir hans uppgift att försöka övertala Gelin att lämna barnet till dop. Med sig har han två kollegor som i denna lilla rapport berättar om hur förhöret gick till.

Här kan du läsa rapporten på moderniserad (och något förenklad) svenska. Nedanför den moderniserade texten följer även en renskrift av dokumentet på originalspråk.

Då vi som skrivit under detta dokument kallades den 29 maj år 1733, för att höra på när kyrkoherden i Ladugårdslands församling herr Olof Höckerstedt, efter Domkapitlets befallning, försökte övertala Gelin på Djurgården att döpa sitt barn, löd samtalet så här: 

Herr kyrkohedern frågade Gelin om hans fru inte fött barn?

Gelin svarade: Ja.

Herr kyrkoherden frågade hur länge sedan?

Gelin svarade: för veckor sedan. [antalet veckor har skrivaren missat att skriva ned]

Herr kyrkoherden frågade om barnet är döpt?

Gelin svarade: Nej.

Frågades hur han hade mage att i strid med kyrkolagen skjuta upp barnets dop så länge?

Gelin svarade: Kyrkolagen rättar jag mig inte efter.

Frågades om han inte rättar sig efter Bibeln heller?
Gelin svarade: Om jag skulle rätta mig efter historien [Gelin ser bibeln som en beskrivning av vad som hänt förr snarare än ett rättesnöre], finner jag inte heller där något hållbart argument för barnadop.

Kyrkoherden visade Gelin en rad ur Markusevangeliets tionde kapitel: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte.”

Gelin svarade: Döpte Kristus de barnen?

Herr Kyrkoherden sade: Fast Kristus inte döpte, blev de väl ändå döpta, eftersom Kristus lärjungar blev skickade att predika evangelium för alla varelser, och döpa dem, vilket de också gjorde, vilket framkommer av apostlagärningarna, eftersom att de döpte hela familjer och alla i hushållet, det vill säga även barnen. Dessutom finns många fler bindande skäl som visar att det är helt nödvändigt att barn döps.

Gelin svarade: Ni vill ju, att tron är liksom en hand varmed jag tar emot Gud och hans nåd. Nu har och kan inte barnet ha någon tro, vad nytta kan det då ha av dopet?

Kyrkoherden informerade Gelin om att den allsmäktiga Guden lättare verkar tron i de små barnen, hos dem finns inget stort motstånd, som det finns hos gamla syndare. Kyrkoherden sade att Gelin allvarligt felade, som inte ville sträcka Guds allmakt längre än hans förblindade och förmörkade förnuft kunde förstå.

Gelin påstod att barnen omöjligen kunde ha tron, och argumenterade att Kristus befallt att människan först skulle nås av frälsningsbudskapet, sedan döpas. Därför var det inte dags för dopet förrän barnet kunde förstå evangelium och gå igenom bättringen.

Gelin påmindes om att barnen nödvändigt måste kunna äga den saliggörande tron, eftersom Kristus själv sagt att himmelriket är deras, och eftersom Kristus även säger: den som inte tror, han skall bliva fördömd.

Härpå började Gelin att tala om en förening mellan Gud och tron, dock så abrupt, att man inte kunde första vad han menade.

Herr kyrkohedern frågade om han ändå inte ville låta döpa sitt barn nu?

Gelin svarade: Nej, för dopet är vilddjurets kännetecken, ett kraftlöst verk, en ceremoni, och en smutsig tvätt.

Gelin varnades att inte smäda dopet, då den som smädar sakramentet även smädar dess instiftare [d.v.s. Gud].

Gelin svarade: Dopet är vilddjurets kännetecken, det vilddjur som sitter i Babel och omtalas i Uppenbarelseboken.

Han blev frågad: Vad menar han med Babel?

Gelin svarade: Babel som nämns i Uppenbarelseboken är nu tredelad: Påvedömet, den reformerta och den lutherska religionen. Gelin kallade alla dessa tre för sekter.

Kyrkoherden bad med all kärlek och saktmodighet Gelin att låta döpa sitt barn i faderns, sonens och den heliga andens namn.

Gelin svarade: nej.

Kyrkoherden frågade honom om han själv aldrig haft någon tröst av sitt döpelseförbund [med gud]?
Gelin svarade: Mycken oro, men aldrig någon tröst har jag haft därav.

Då det var omöjligt att få Gelin på andra tankar, trots att vi med många fler argument bevisade nödvändigheten av dopet, så gick vi ifrån honom med en önskan att Gud måtte omvända honom. Att detta i sanning gick till på det vis som beskrivits här, kan vi på våra samveten intyga och vittna om.

Johan Gustaf Hallman, komminister vid Ladugårdslands församling
Lars Malmborgh

Texten i sitt ursprungliga format:

Sid 1
Tå d. 29 Maji Åhr 1733 undertecknade kallades, at såsom wittne bewista och afhöra hwad sig tildraga kunde, när kyrkoherden wid Ladugårds Lands församlingen hög- Ehrewördige och höglärde herr Olof Höckerstedt efter Pl: V:di Consistorii befallning förfogade sig til then bekante Gelin på diurgården, at döpa hans lilla barn, war samtalet af följande innehåld:

Hr Kyrkoherden frågade Gelin: Om icke hans hustru födt barn?

Gelin swarade: Ja.

Hr Kyrkoherden frågade huru länge sedan?

Gelin sw: wid pass för hwekor sedan [sic!]

Hr Kyrkoh: fr. om det är döpt?

Gelin sw: Nej.

Frågades: huru han dristade sig emot kyrkolagens tydliga innehåld så länge opskiuta med barnets dop?
Gelin sw: Kyrkolagen rättar iag mig intet efter.

Frågades: om han ock intet rättade sig efter then hel: skriftt el Bibelen?

Gelin sw: skulle iag än rätta mig efter historien, finner iag icke eller ther någon grund til barnadop.

Honom förlades Marci 10: låter barnen komma till mig och förmanar them icke.

Gelin sw: döpte ock Christus thet barnet?

Sid 2
Hr Kyrkoherden sade: fast Christus intet döpte blef thet wähl äntå döpt, ty Christi Lärjungar blefwo sände at prädika Evangelium allom Creaturen, och döpa them, nemmel. alla etc hwilket the ock giorde, som ses af Apostla gerningarna i ty the döpte hela familier och alt husfolcket, här ifrån barnen ingalunda utslutas kunde; at förtiga många flera bindande skiähl som utwisa, at en oungengelig nödwendighet fordrar, at barn böra döpas.

Gelin sw: i sörjen ju, at tron är likasom en hand hwar med iag emottager Gud och hans nåd, nu har och kan intet barnet hafwa någon tro hwad nytta kan thet hafwa af döpelsen?

Hr Kyrkoh: sw: tron är intet i barnsens hierta för döpelsen, utan döpelsen är thet medel hwar igenom then heliga anda werkar hos them then saliggiörande tron.

Gelin sw: thet är omöjeligit.

Honom föresteltes, at then alsmächtiga guden lätteligare werkade tron i the små barnen, hälst hos them är intet stort motstånd, som hos gamla syndare, och att han felade swårliga, som intet lengre wille sträcka guds allmackt än hans förblindade och förmörkade förnuft thet begripa kunde.

Sid 3
Gelin påstod, at barnen kunna omöjel: hafwa tron, beropandes sig på at Christus befalt, thet menniskan först skulle prädikas Evangelium och sedan döpas, och therföre woro tid nog med döpelsen, när barnet först kan fatta Evangelium och gå igenom bättringen.

Han påmintes, at barnen nödwändigt måste kunna wara ägare ef then saliggiörande trona, emedan eftter Christi egna ord, himmelriket hörer them til, och Christus äfwen säger; then som intet tror han skal blifwa fördömd.

Här på begynte Gelin, at tala om en förening emellan Gud och tron, dock så abrupt, at man intet kunde weta hwart han ther med wille.

Hr Kyrkoherden frågade: om han tå aldeles intet wid thetta tilfellet wille låta sit barn döpas?

Gelin swarade: nej, ty döpelsen är wildiurets wederteckn, et kraftlöst wärck, en ceremonie, och en träck twagning.

Han warnades, at intet försmäda et så heligt wärk, ty then som försmädar Sacramentet han försmädar äfwen thes insticktare.
Gelin sw: döpelsen är willdjurets wedertecken, neml: thet willdiurets, som sitter i Babel, och omtalas i Uppenbarelsen.
Han blef frågad: hwad han mente med Babel? 

Sid 4
Gelin sw: Babel är som i Uppenbarelsen fördelas i tre delar: Påfwedömet, Then Reformerta och then Lutherska Religionen, kallandes altsammans secter.

Han omböds med all kärlek och sacktmodighet, at låta sit barn döpas i namn Faders och Sons och thens helga Andes.

Gelin sw: Nej.

Frågades om han tå aldrig sielf haftt någon tröst af sit döpelse förbund?

Gelin sw: mycken oro men aldrig någon tröst har iag haftt ther af.

Och som ther ingen ting stod, at uträtta ehuru grundel: med mång flere skähl, döpelsens nödwändighet honom förestältes, gingo wi ifrå honom med önskan, at gud måtte omwända honom. Thetta alt så i sanning wara afluppit, kunna på sitt samwete intyga och wittna.

Joh: Gustaf Hallman, Comminister wid L. L:ds förs:
Lars Malmborgh