Gården och stärkelsebruket Rosenvik på Djurgården ägdes från 1821 av medicinalrådet Magnus Martin af Pontin (1781-1858) - i brevet här kallad "Lif Medicus" - och hans hustru Jeanette, född Elfving (1796-1833). Under sommaren 1826 är makarna Pontin bortresta till Nygård i Söderköpingstrakten. Kvar på Rosenvik är vännen och änkan Sophie Myhrman, född Ljungkvist.

Av breven från Sophie Myhrman till Jeanette af Pontin att döma har makarna Pontin lämnat skötseln av hemmet under Myhrmans överinseende.

Det här brevet är det tredje från sommaren 1826 som är bevarat i de Pontinska släktpappren (här är det första och det andra). Här resonerar Myhrman om brevskrivarkonsten - blir breven bättre om man dikterar eller själv skriver för hand? - och ger en kort rapport om barnen och det senaste som hänt. Brevet renskrivet:

Djurgården d. 25 Augusti 1826

Min Goda Jeanette!

Då erfarenheten lärt mig att endast anse det redan skedda fullkomligt säkert, så, ehuru Du icke uti Ditt senaste bref meddelar mig den glädjefulla tidningen, att Ni snart ämnar afresa från Nygård, framställa sig likväl för min tanke de varnande vinkarne och deras möjliga följder, hvilka gifva mig anledning att ännu en gång afsända några underrättelser från hemmet, med den innerliga önskan likväl, att de ej måtte träffa Dig. Den methoden att till brefskrifvande begagna en Handsecter, har vunnit min högsta àpprobation och jag just regretterar, både för Din och egen del, det jag skall vara ur stånd att följa ett så godt exempel. Den totala brist på Cavaljerer, som jag, Gu’nås, till min Disposition äger, gör hvarje försök i detta afseende omöjligt, ty utom den beskedliga Nyblom, vet jag verkeligen ingen som för närvarande skulle finna sig föranlåten att lyda mina Ordres. Jag nödgas derföre begagna min vanliga handtlangare, neml. min egen tröga penna, ehuru det nu just kostar på mig efter jag funnit att ett bättre och i alla afseenden, tjenligare medel gifves till för andra – blott ej för mig. Att dina bref alltid äga värde, behöfver jag ej nämna; men Du måste sjelf medge, min Goda Jeanette, att Din Dictamen är ändå ledigare och sublimare än Dina vanliga bref och det är så naturligt – tankens flygt blir högre och lättare, när den ej tvingas genom uppmerksamheten på de mera materiela ordens formerande. Mycket kunde härom vidlyftigt discuteras; men jag måste skynda vidare emedan den goda Aurore bjudit mig på en utfart till Frescati, som skall företagas om en timma och jag är ännu på intet vis ajusterad. I förbigående kan jag ej underlåta att beklaga den Stackars Brinkman, som måste uthärda en sådan jemförelse – Lyckligt för honom att han derom är okunnig – Han skulle eljest, säkert falla i en gränslös förtviflan, om han ej, som jag, begrep det ironiska af Din yttrade mening.

Barnen må som perlor i guld, och längta endast efter de älskade bortovarande. Trädgårdens rätta, bedröfliga tillstånd, inser Du ej riktigt. Så väl astracanerna som den andra frukten, äro redan bilder af förgängelsen; men Du skall sjelf få sucka med mig deröfver när du kommer hem. Vindrufvorna hålla sig, Gud vare lof äfvensom melonerna. Af Amercanska vinbären har jag profsylt. Jag vill ej falla något chicanerande omdöme öfver dem. De skola sjelfva få tala. Adieu min Goda Jeannette! Helsa oändligt Din älskade Man och Dina dito Barn, från

Din tillgifna vän

I brådskan glömde jag alla härvarandes hjertliga helsningar; ingen nämnd ingen glömd.