Gården och stärkelsebruket Rosenvik på Djurgården ägdes från 1821 av medicinalrådet Magnus Martin af Pontin (1781-1858) - i brevet här kallad "Lif Medicus" - och hans hustru Jeanette, född Elfving (1796-1833). Under sommaren 1826 är makarna Pontin bortresta till Nygård i Söderköpingstrakten. Kvar på Rosenvik är vännen och änkan Sophie Myhrman, född Ljungkvist.
Av breven från Sophie Myhrman till Jeanette af Pontin att döma har makarna Pontin lämnat skötseln av hemmet under Myhrmans överinseende.
I det här brevet försöker en stressad Sophie Myhrman, mitt i stortvätt och bärsyltning, sammanfatta det senaste som hänt i hushållet och den gemensamma bekantskapskretsen. Brevet är något av en uppföljning till det brev hon skrev några dagar tidigare. Brevet renskrivet:
Djurgården d. 25 Juli 1826
Bästa Jeanette!
Jag låfvade som jag vill minnas uti mitt förra bref, att, med denna dagens Post svara Dig något omständligare på Din sista ärade skrifvelse och, som en bra karl måste stå vid sina ord, så är jag väl också tvungen dertill, ehuru jag sväfvar emellan pligterna och icke vet hvilken jag skall lemna eller fullgöra. Vi ha i dag den länge omtalta stortvätten, jemte en stor korg med bönor, hvilka skola rensas, sorteras, uppträdas, förvällas och upphängas./ Jag menar det låter något?/ och när dertill kommer en mängd bär, som skola rensas och syltas, så menar jag att denna dagen fått nog på sin partage. Innan jag skrider vidare i min berättelse vill jag nämna, det Barnen fortfara att må förträffligt och att allt annat står väl till. Jungfrurna träta som vanligt; men det hör till deras trefnad och förorsakar således hvarken melancholie eller något annat slags ondt, menligt för hälsan. La Cuisinière bestyrker den tanke jag förut haft om henne, att hon endast äger sinne för sin fåfänga och sina egna fördelar. En reproche eller ens ett vågadt yttrande, det något kunnat göras bättre, försätter hela huset i uppror – men nog härom. Jag har ej tid till någon utförlighet, ehuru uppbyggligt ämnet än kan vara. Med Lovisa skall jag göra som Du vill, när uppsägnings dagen inträffar. Visst är hon trög och sjuklig, således kan det vara bäst, att hon får passera, i synnerhet om Carin vill åtaga sig hennes plats.
– Just nu har Medicinal Rådet Roth varit här och han har, jemte det han hindrat mig, så förstört och omrört concepter och tankar, att jag ej mera vet var jag är hemma. Han talar som du nogsamt känner, ganska fort och jag som hade annat i hufvudet, skulle åtminstone gifva ett ja-nej-jaså- än! till svar och att få allt det der på rätta stället var ej så lätt som mången skulle tro. Nu vidare –
Det var en särdeles händelse med fransyskan och naturligtvis högst fatal och kostsam för Baron Sparres. Fru Dorff spådde allt det der förut./ Jag träffade henne när jag var inom hos Marie/ Hon sade, att de ej kunnat råka ut för någon mera kinkig och pretentieuse menniska än den föreställda personen och hon trodde aldrig det grefvinnan skulle uthärda att behålla henne qvar. Hon hade väsnats grufligt, för det hon skulle på sjön och ännu i sista stunden voro ej Cronstedts säkra att bli af med sin börda.
– I söndags var jag, med mina Barn, hos Bäckens till middagen. Caroline satt så snällt vid bordet att jag just hade heder af henne. Första dagen hon åt med mig ville hon ej äta utan krånglade, hvarföre jag, till straff lät henne blifva nere andra (reva i pappret) dagen; men sedan har hon kommit hvar dag och sagt: I dag är jag snäll, Tante, får jag äta vid bordet?
– I går voro Brandelskorna och Brinkman här. För öfrigt har jag sett någon utom Göthrik, som en gång besökt mig. Alla ha bedt oändligt helsa, Grefvinnan, Bäckens och Canzlers fråga jemt efter Eder. Minna är rest med Gubben till Nerike och blir borta 8 vickor. Grefvinnan var hos mig i går, på morgonstunden för att underrätta sig om huru jag syltar körsbären, hvarom hon förut frågat. Hon tyckte mina voro så vackra och ville begagna samma sätt. – Den bärpresent hon fick har hon syltat. Något köp hörs ej af – ej eller från Canzlers.
– Jag rör ihop, som Du märker; men Du känner skälet och förlåter. Att stilen blir utmärkt ful, kommer deraf att jag skrifver i gallop.
– De svarta vinbären som finns i Trädgården tänker jag sylta. Jag vet ej om Du brukar brun- eller sockersirap dertill. Några af de stora stickelbären tänker jag koka in till finare sylt. De stora Buskarne äro toma, sedan saftplockningen. Äfven ämnar jag försöka en sort rört vinbärsgelée som jag lärt af grefvinnan.
– Bönor blir det bra mycket af men för öfrigt är det magert med grönsaker. Lyckligt att Du har sedan förra året, så att du hjelper Dig fullkomligt. – Detta är det sista brefvet till Nygård – är det icke så? – I dag för 14 dagar sedan lemnade Ni Stockholm således återstår en lika lång tid innan Eder återkomst – ergo – äro ni här om 14 dagar. Ser Du jag kan räkna.
– Jag måste nu sluta, ehuru viljan stretar deremot. Om Du är uppbyggd af mitt bref, skall det fägna mig. Jag har ej tid att genomögna dess innehåll och mins knapt hvad jag skrifvit. Lifmedicus måste äfven ha några rader, begriper Du? – Från Edholms har jag ej hört ett ord, ej eller från Ullriks. Många helsningar från Barnen. Jan Carl ropar: Mamma! så att det ger echo i huset. Helsa hjertligt dem Du har med Dig från Din tillgifna vän
Sophie
P.S. Tack för löftet om knappnålarne. De skola blifva rätt välkomna.
