Signe Bergman (1869-1960) var en av de ledande medlemmarna i organisationen Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt. Hon var ordförande i föreningen 1914-1917 och styrelseledamot i föreningens Stockholmsavdelning 1906–1914. Hon var även internationellt aktiv inom rösträttsrörelsen.
I Signe Bergmans brevsamling finns ett brev från väninnan Alfhild Lamm, även hon aktiv inom rösträttsrörelsen. I brevet, daterat 11 november 1907, beskriver Alfhild sina upplevelser av mötet med den brittiska rörelsen för kvinnors rösträtt The National Womens Social and Political Union WSPU.
Organisationens ordförande var vid denna tid Christabel Pankhurst, dotter till den engelska suffragettrörelsens ledare Emmeline Pankhurst. De engelska suffragetterna var kända för att använda kraftfulla och militanta metoder som fönsterkrossning och attacker mot poliser. Flera av medlemmarna blev dömda till fängelsestraff.
Utdrag ur Alfhild Lamms brev till Signe Bergman:
”Jag är nyss hemkommen från ett stort möte, som the National Women´s Social o Political Union höll i Queens´s Hall kl.8 i kväll, (det är midnatt nu) och jag känner mig så ”exited” efter det, att jag får lof att skrifva till dig och låta dig veta lite om det. Jag har ju en del af mitt arbete i the School of Economics och det tager mig 3 (8) min att gå ned till N.W.S.P.U.:s Office vid Clement`s Inn. Förra måndagen gick jag dit för första gången för att skaffa mig en biljett till mötet i kväll.”
Alfhild berättar att hon fått tillfälle att träffa en av rörelsens ledare Mrs Pethick Lawrence.
”…och hon bad mig skrifva mitt namn och min adress i en bok där, och lofva henne att nästa gång jag träffade henne – då hon hoppades ha lite mer tid – gifva henne en redogörelse för vår rösträttsrörelse hemma under sista åren.”
Hon skriver vidare att hon beslutat att gå till organisationens mötesplats varje måndag och
”därigenom under vinterns lopp riktigt komma in i deras rörelse och lära känna deras arbetsmetoder. Man behöfver inte vara rädd att ej få upplysningar nog, jag gick dit idag igen och gjorde flera trefliga bekantskaper och blef presenterad för miss Christabel Pankhurst, som sökte övertala mig att uppträda och tala om vår rösträttsrörelse, men det hade jag inte nog mod till.”
Mötet som hon hade varit på under kvällen börjar hon med att beskriva såhär:
Mötet i kväll som var mycket talrikt besökt, ehuru ej fulltaligt, öppnades med afsjungandet av ”The Suffragettes Marseillaise". Så talade Miss Pankhurst som var ordförande, och sedan fick miss Annie Kenney ordet. Hon talade öfver ”Working Women & the Vote”, ofta afbruten af stormande applåder, bravorop, hvisslingar etc. Ett sådant lifligt auditoirum har jag aldrig sett förr.”
Hon fortsätter med att beskriva andra tal under kvällen samt en lyckad insamling av pengar till föreningen.
”Jag är så glad öfver deras succes i kväll, att jag själf tycker att det är löjligt. Mera entusiastiska och engagerade människor har jag sällan sett, och det är då för väl att de finnas, som motvikt bland alla dem för hvilka det mesta synes omöjligt, och som tycka det ej lönar mödan att göra sig besvär ”i onödan” och söka förbättra saker och ting, ”det är bra som det är” - människorna, du vet. Naturligtvis finnas åtskilliga öfverdrifter i Suffragetternas uppträdande, men det betyder dock ej så mycket åtminstone ej nog för att man därför skulle taga afstånd från dem. Och deras entusiesm är smittande, åtminstone känner jag mig mycket mottaglig för den, men jag är ju från början väl disponerad för den.”
Alfhild berättar att hon kommer att skicka en ny tidskrift och lite ny litteratur och avslutar brevet med:
”Du arbetar väl som vanligt alldeles för mycket, förmodar jag. Och undrar verkligen om, det finns något kvar af dig. Om det finns, så kanske du är så hygglig och låter mig höra litet om dig och om utsikterna för vår rösträttsfråga vid nästa riksdag. Men nu är det visst på tiden att jag kryper till kojs, tror jag. Om du vill veta, hur jag har det, så får jag väl skriva en annan gång och tala om det. Vill endast säga att det är härligt att känna sig i centrum af allting, fastän jag måste använda en god del av min energi för att inte rusa på alltför många olika saker och ting. Jag tycker tiden är så kort och flyger ifrån mig, utan att jag hinner använda den som jag borde. Men nu adjö och många hälsningar till dig och dem som du tror bry sig om en hälsning från mig.
Din Alfhild”
