Viktor Lennstrand, en ung ateist från Gävle som påbörjat en föreläsningsverksamhet, vill ha hjälp av den kände folkbildaren och gudsförnekaren Anton Nyström att skapa ett alternativ till de kristna gudstjänsterna. Han vill skapa "rationalistiskt-religiösa församlingar" där mötena handlar om hur man kan hjälpa sig själv och andra till ett gott liv innan döden, istället för efter. Lennstrand planerar att resa till Stockholm och vill gärna träffa Nyström för att se om denne kan ge honom någon hjälp.
I det här brevet redogör Lennstrand dessutom utförligt för sin utilistiska filosofi och sina planer:
Gefle den 10.1.88.
Herr doktor Anton Nyström.
Stockholm.
Jag hoppas, ni ursäktar, att jag, ehuru för Eder personligen okänd, dock tager mig friheten att härmed tillskrifva Eder.
Genom tidningarne känner ni nog något om den verksamhet, jag börjat och som det är min mening att fortsätta. Jag sänder Eder härmed ett Stockholmsbref, som i någon mån antyder min historia. Jag vill, den korta tid jag lefver, göra hvad jag kan för att befria vårt folk från kristendomens vidskepelse, myter och gudar och få folkets religiösa behof tillfredstäldt på ett bättre sätt än f. n. sker. Jag vet ej, om menniskan kan lefva utan religion – det synes mig vara en subjektiv fråga – några kunna det, men det är ju mestadels sådana, som ej äro fattade af högre andeliga intressen. Hvad som är obestridligt är, att många hafva religiösa behof, hvilka böra tillfredställas. Man finner det, om ej annat, när man besöker våra om söndagarne fullsatta kyrkor, bönehus och kapell. Men f. n. är det endast kristendomen, som dominerar de religiösa känslorna hos folket – som eger det religiösa intresset och som här anses för den enda tänkbara religionen. Men dessa förhandenvarande behof kunna ju tillfredställas på ett bättre sätt. Utilismen synes mig kunna blifva en mera välsignelserik religion än kristendom, då dess mål ju är den högsta möjliga lycka för det största flertalet menniskor – att i den mån man kan minska lidandet och sorgerna och öka glädjen och tillfredställelsen. Denna religion synes mig vara nära beslägtad med positivismen och i detta afseende tror jag, att Mill är ett barn af Comte.
Förnekelsen af kristendomen har sin stora betydelse, men dervid kunna vi ej stanna. Vi behöfva något positivt att samla skarorna kring. Utilismen synes mig mest egnad dertill. Låt oss få rationalistiskt-religiösa församlingar med egna rymliga lokaler och med ”gudstjenster” hvarje söndag med predikningar och sånger, och detta skall draga folket från de kristna kyrkorna och göra dem dugliga för detta lifvets värf. Hafva vi ej något som kan ersätta kyrkan, bönehuset gudstjensten, komma de icke. Och deras känslor behöfva värmas af sköna sånger på välkända melodier. Jag har redan åtskilliga sånger för detta ändamål samlade. Vi måste nu organisera fritänkare och börja en aktiv religiös verksamhet. Jag har på sista tiden här i Gefle gjort glädjande erfarenheter. Mina föreläsningar hafva varit mycket besökta. Så länge jag fick hafva Arbetareföreningens sal, hade jag 5 à 100 åhörare, trots det att inträdesafgiften var 50 och 25 öre. Men den lokalen stängdes för mig, tillfölje af den oro jag väckte inom det kristna lägret; andra lokaler nekades mig och jag har sista tiden varit hänvisad till en liten sal i en af stadens aflägsnaste utkanter. Men intresset för en religiös-rationalistisk förening har här blifvit ganska stort. Och det glädjande är att förslaget derom ej utgått från mig utan mina åhörare. Man talar om att bilda en fri-församling hvilken kallade en upplyst predikant att blifva dess andeliga lärare. Dock torde det dröja, innan denna församling kan blifva så stor att den kan underhålla en egen predikant. Men jag tror, att dylika behof äfven skola göra sig gällande på andra platser, der jag kommer att uppträda. Jag skulle vilja göra en resa ner till städerna i södra Sverge och väcka intresse för denna sak. Dessa utilistiskt-religiösa församlingar skulle, lifaktiga och verksamma, blifva just hvad vi på det religiösa området behöfva i vårt land. Men jag saknar medel att fortsätta detta började arbete. Jag är f. n. fastlåst här. Annars vore det lämpligt att nu resa söderut, tills jag åter finge en rymlig lokal här, hvilket ej torde dröja så länge, ty kraftiga agitationer göras för detta ändamål. Jag tror nästan, att hvad jag på denna ofvan antydda resa kan få in på föreläsningar, skall kunna betäcka omkostnaderna, men detta är ju dock ovisst och jag vågar ej helt lita derpå. Men jag tror, att min sak är alltför vigtig för att nedläggas af brist på hjelp. Det är derför jag vördsamt vill fråga Eder, herr doktor, om ni möjligen känner någon, som kunde vara intresserad för denna min började verksamhet och hågad att med ett ringa ekonomiskt understöd hjelpa mig denna första tid. Annars vet jag ej, hur det skall gå. Mina anspråk äro ej större, än att jag är nöjd, blott jag har bröd för dagen. För närvarande saknar jag medel och här finnes ej heller någon som uppfattar rätta arten af mina sträfvanden. De hvilka har slutit sig kring mig äro mest män af folket. De slägtingar och forna vänner, jag här har, sörja öfver mitt affall och vilja ingenting göra – såvida jag ej går tillbaka, men det skall aldrig ske.
Kan och vill ni göra något för att jag må fortsätta det arbete jag börjat – och jag säger, att frukterna deraf kunna blifva af större betydelse för vårt folks andeliga lif än vi nu kunna tänka – och skulle ni önska vidare upplysningar om min person och karaktär så torde ni hafva godheten tillskrifva Laboratorn, doktor Hjalmar Öhrwall i Upsala, hvilken nog gerna skall lemna Eder de upplysningar ni önskar.
Det är med tanken på Eder egen verksamhet mot kristendomen och till förmån för en bättre religion jag vågat i detta ärende vända mig till Eder, viss om, att ni ej tager illa upp, att jag varit så dristig. Men saken synes mig vara allvarlig och jag tror, att jag ej skall verka förgäfves, blott jag ej alldeles saknade medel. Frågan gäller icke mig sjelf, utan den sak, jag beslutat mig att egna hela mitt lif odeladt åt. – skall något vinnas för tryckta klassers frigörelse, så måste folket upphöra att lita på guds försyn och tro på lycka efter döden i himlen. Man måste göra klart, att det är vår pligt att befrämja lyckan här i detta lifvet för dem, som lefva omkring oss och för de generationer, som komma efter oss, och att vi menniskor sjelfva måste lägga hand vid verket, om det skall blifva något gjordt för bättre förhållanden. Stora sociala reformer förestå. En sympatiens religion, som öppnar blicken för våra skyldigheter mot andra, främst mot dem som lida – en religion, som väcker de ädla krafterna inom oss och värmer våra sinnen för lättandet af andras bördor och lindrandet af deras nöd är hvad som behöfs. Och tiden för en sådan religion är nu kommen. Förutsättningarna finnas. Det beror på oss, om den skall blifva verklig. Och kommer den en gång till stånd skall den blifva af omätlig välsignelse. Den skall göra vårt lif lyckligt – den skall gifva ny fart åt de sociala rörelserna, ty dessa rörelser få då en religöst intresse, och den skall gifva detta lifvet värde för många, hvilka nu ej veta, hvarför de skola lefva. Denna praktiska idealism på mensklig och förnuftig grund synes mig ock vara synnerligen egnad att rädda vårt yngre slägte från den mörka pessimism som nu förgiftar det.
Jag vet alltför väl, att min förmåga och mina krafter alls icke räcka till, så långt jag önskade, men min vilja är ren och stark och skall öfvervinna, hvad som brister. Jag kan ej sälja mig utan måste arbeta ut, hvad som innerst lefver inom mig. Jag är ej fattad af ett ögonblicks hänförelse – jag har nu i flera år burit dessa känslor och tankar inom mig och nu måste de ut i verlden att verka, hvad de kunna. I arbetet för deras realiserande sätter jag in hela mitt lif och allt mitt intresse. Jag har inga öfverspända förhoppningar och väntar ej mera af lifvet , än det kan gifva. Jag är beredd att möta svårigheter af alla slag – några har jag ju redan haft tillfälle att pröfva på – men jag skall icke böja mig, svika eller låta afskräcka mig. En missionärs entusiasm besjälar mig. Då intresset för den yttre missionen i våra dagar är så mäktigt och då så mycket görs för den kristna inre missionen, kanske ni möjligen vet någon, som skulle vilja understödja ett nybörjadt inre missionsarbete, som nog en gång äfven skall blifva föremål för intressen, blott den ej kväfves i början.
Jag har här öppet sagt, hvad jag känner och tänker och jag tror att ni förstår min nitälskan. Och ej misstycker min dristighet. Omkring, den 15 dennes hoppas jag kunna komma till Stockholm och beder jag Eder att då få besöka Eder för att höra om ni kan göra något.
Med stor högaktning.
Viktor E. Lennstrand
Anton Nyström hade 1888 sin bostad på dåvarande Wahrendorffsgatan 10 i förra fastigheten Näckström 10.
