Anna Lindhagen (1870-1941) var initiativtagare och ordförande i Föreningen koloniträdgårdar i Stockholm som bildades 1906. Syftet med koloniträdgårdarna var att främst arbetarfamiljer skulle få en bit mark och ges möjlighet att odla egna grödor för att dryga ut hushållet. Arbetet på koloniträdgårdarna skulle också ge arbetarfamiljerna rekreation och miljöombyte samt bidra till ett hälsosammare liv. På kolonilotterna skulle det därför inte bara odlas nyttoväxter utan också blommor och prydnadsväxter.
Föreningen upprättade strikta regler för vad som fick odlas på lotten, hur stor del som fick upptas av nyttoväxter och hur stor del som måste användas till odling av blommor. Inte mer än en tredjedel av lotten fick upptas av samma växtslag.
Anna Lindhagens arbete var mycket uppskattat bland kolonisterna, men också ifrågasatt på grund av de hårda regler som hon upprättade. En del var skeptiska och irriterade över regler som man tyckte inskränkte på odlingen. I ett brev från föreningen till kolonisten Gotthard Ljunglöf påpekade Anna Lindhagen att en alltför stor del av hans lott upptogs av potatisodling och att han därmed brutit mot bestämmelserna i kontraktet. Anna Lindhagen hotade med uppsägning av lotten om han inte gjorde något åt saken.
På baksidan av Anna Lindhagens brev börjar ett fem sidor långt svar från Gotthard Ljunglöf:
Fröken A. Lindhagen! Stockholm.
Med anledning av Ert bref och Ultimatum till mig af den 31 sta Mars får jag säga följande:jag har tydligen från första början missförstått er mening med koloniverksamheten. Si jag har alltid tänkt som så att då vi kolonister, samt och synnerligen äro fattiga arbetare så behöfva vi först och främst odla något för munnen och magen, något grönt, färskt och gott för sommaren och något att lägga i källaren för vinterbehov, och i sista rummet blommor.
Ni deremot tycks vilja att vi nästan uteslutande skall odla blommor och lyxväxter. Men vi som bo så långt ifrån platsen, hvad ha vi för nytta af att folk går och tittar på våra blommor om söndagarna och tycker: ”o så vacker, o? så vackert!”? Eller hvad har Ni sjelf för glädje av det om något tiotal år, då Årstavikens strand är förvandlad till lastageplats och altt hvad vi gjorde derborta är spolieradt. En annan sak vore ju om jag hade en stuga på landet der jag kunde bo, och jord omkring att bruka. Då skulle jag nog visa att jag kunde odla blommor.
Ni tycks förakta potatisen. Men potatisen är fattigt folks förnämsta näringsmedel i detta land. Jag är den torftiga landskojans son jag. jag fick som barn oftast hungra. Det kunde hända ibland att då jag rotade i mors gamla skänk, och hittade några kalla potatisar och ett sillhufvud, jag hoppade och svor i glädje över att ändå finna något ätbart. Ni är en stor professors dotter Ni. Har aldrig pröfvad på huru de verkligt fattiga ha det. Och kan derför naturligtvis heller alldrig, alldrig rätt förstå oss. Men det säger jag som min fasta tro att en sådan glädje som den jag och mina stackars syskon kände då vi om somrarna sågo den första späda potatisbrodden spira upp i våra föräldrars täppa, den brodden som för oss betydde näringsmedlet, lifvet, en sådan glädje kände aldrig Ni då man satte framför Er de fina prunkande blommorna, som för Er betydde endast nöjet.
Så då den ideella sidan af saken. Som Ni så Rouseauanskt vackert i tal och skrift framholler vara den förnämsta. Det är för arbetarnas vederkvickelse, nöje o trevnad som företaget är till. Arbetaren skall, äfven han, få njuta litet af det upplyftande, inspirerande och storartade derute i naturens sköte. Ja, jag förstår ser ni. Och mitt hjärta är också i fullständig harmoni med detta mitt förstånd, men – hvarför inte förena det nyttiga med det nöjsamma då det går så bra som här? För mig, ser ni är det blommande potatislandet, det böljande sädesfältet lika estetiskt, lika hänförande, lika förundransvärdt som den varierande blomsterängen, utom att räkna med det materiella värde som de förra ha och som den senare saknar.
Men för att vara tillfredställd måste man väl hafva lite handlingsfrihet också. Men den är ju alldeles kringskuren med dessa Edra strängt minutiösa kontrakt. Wi få ju snart inte företaga oss något på fri hand för dessa Edra, för hvarje år nyredigerade och tillökade kontrakts skull! Men då är det ju heller inte längre vår karaktär, vårt kynne, vårt ingenium som kommer tilll synes i arbetet, utan det är Edert. Wi äro endast Edra drängar helt rätt och slätt. Och att den som hyr ut ett jorområde ska bestämma hvad arrendatorn ska så och plantera, det är väl en princip som ingen,vid närmare eftersinnande,kan fastholla.
Och angående mitt intresse för arbetet så lämnar jag nu ifrån mig jorden i ett helt annat skick än då jag tog emot den. jag har plockat bort flera lass småsten. jag har vältat bort flera lass stenar på 100-tals kilo stycket. jag har låtit köra dit omkring en 30 lass matjord. jag gick sjelf och bar gödlsel i sackar på ryggen de första åren (det är ingen ”trädgårdsjord” der i backarna minsann, och det fordras århundraden kultivering för att få den till det). Och jag tror inte det finns någon annan som tagit de skördar ur sin jordlott som jag, ty konsten att sköta jorden, och att odla de växter som trifs på den, den kan jag. den behöfver jag inte vidare lära.
Sant är ju visserligen att jag under de par sednaste åren försummat något. Beroende på sorgliga omständigheter som här inte är skäl att vidröra, men då jag i alla fall för hvad jag gjorde inte skördar annan tack än anmärkningar och hot om uppsägning så lämnar jag härmed genast jordbiten till Ert förfogande.
Stockholm den 15/4 1914. Gotthard Ljunglöf Torkel Knutssonsgatan 35
