År 1903 introducerade författaren och debattören Frida Stéenhoff (1865-1945) begreppet feminism i Sverige i sitt föredrag ”Feminismens moral”. Frida Stéenhoff använde ofta pseudonymen Harold Gote.
Så här inleds föredraget:
”Feminism är det samma som kvinnofrigörelse, kvinnorörelse, kvinnoemancipation; men jag föredrar att använda feminism, därför att det är det namn, som antagits öfver hela den bildade världen för att betona rörelsens senare och modärnare stadium, till skilnad från mera föråldrade ståndpunkter. Kvinnorörelsen har nämligen som alla andra rörelser sina hvarandra följande utvecklingsskeden. Den har också, som alla andra företeelser en begynnande orsak.”
I manuset till föredraget förklarar Frida Stéenhoff sedan vad som menas med feminismens moral.
Feminismens moral, menar hon, skiljer sig från den härskande moralen främst genom att den inte ser på människan som en syndfull varelse som man måste ”tyrannisera, binda, plåga och stympa”. Feminismen är tvärtom en positiv rörelse som ser ljust på framtiden och tror på människans möjligheter.
Den nuvarande härskande moralen är, menar Stéenhoff, både omänsklig och osocial.
”Omänsklig därför att den låter massor af individer förkväfvas till sin fria utveckling. Osocial därför att den underhåller hat och bitterhet mellan folk och klasser”.
Feminismens moral däremot är både mänsklig och social, skriver Stéenhoff. Den står för rättvisa, sanning och godhet. Och för att varje människa ska kunna utveckla sin fulla potential på alla områden.
För att undvika att kvinnorna hamnade i ett beroendeförhållande till mannen menade Stéenhoff att kvinnan måste bli en ”oberoende ekonomisk enhet.” Hon vände sig också mot äktenskapet som institution och menade att kärleken skulle vara fri för båda könen.
Talet avslutades med orden:
”Feminismen vill verka rationellt, i enlighet med förnuftet. Den älskar upplysning. Dess moral är blott ett annat namn för – ljus.”
Föredrag hölls i Sundsvall den 30 juni 1903
