15-åriga Edith Lily Gustafva bodde hos sin faster tillsammans med sin pappa, mamman var död. Edith hade fått arbete hemma hos en spårvagnskonduktör och hans hustru. Men Edith hade varit besvärlig och inte uppförts sig bra enligt tidens rådande normer.
Hon beskrivs som ”besvärlig, halsstarrig och styv” och anklagades också för att ha stulit på sin arbetsplats. Därför anmäldes hon till Barnavårdsnämnden av ett ombud inom barnavården. Avsikten var att hon skulle tas in på det så kallade Hemmet för vanartiga flickor vid stora Blecktornet.
Angående stölderna beskrivs de som att hon ”[...]därtill tillegnat sig småsaker och ej kunnat förmås att efteråt vidgå detta, utan då mycket fräckt narrats och kommit med allehanda påhitt och vilseledande uppgifter, tills hon genom andra personer som sett henne innehafva den tillgripna saken blifvit öfverbevisad och nödgats vidgå.”
Hon ansågs ändå behandlas mycket bra hos familjen som hon jobbade hos och hon ville gärna vara kvar. Men familjen ville inte ha henne kvar där ”[...] då hon emellanåt blev alldeles vild, ett par gånger, för att skrämma dem, rusade hon upp i fönstret skrek och sade sig skola hoppa ut; annars kunde hon vara snäll och villig.”
En lärare från Maria folkskola uttrycker också sitt stöd för ett omhändertagande av Edith.
”Hemmet och åtskilliga förhållanden där torde tillskrivas hennes mindre goda uppförande eljes, och är min tro, att, om hon tillvaratages och får lämplig vård, ännu kan blifva, hvad hon nog i själva verket är, en god flicka.”
Till uppfostringsanstalter kom barn som hade uppfört sig illa enligt tidens rådande normer, men också barn som var fattiga och saknade någon som kunde ta hand om dem.
