1816 blev det lagstadgat obligatoriskt att vaccinera sina barn mot smittkoppor. Då hade sjukdomen redan härjat i Sverige under hundratals år, men det var först i början av 1800-talet som man fick möjligheten att nå ut brett med vaccinering för att skydda befolkningen från smitta. Genom ympning gavs ett bestående skydd och som hindrade från de rysliga följder av sjukdomen som de överlevande annars kunde drabbas av.
I Kongl Maj:ts reglemente ålades det alla föräldrar att låta vaccinera sina barn före två års ålder, samt även äldre barn och personer som inte haft naturliga eller ympade koppor.
Varje socken skulle ha en vaccinatör och en eller två vaccinationsföreståndare, vilka jämte kyrkoherden skulle se till att barnen blev vaccinerade. Det var vanligt att man från kyrkans predikstol meddelade var och när vaccinationerna skulle äga rum i församlingen.
Vaccinatören skulle vara godkänd av provinsialläkaren. Han skulle även följa Sundhetskollegiets rekommendationer, använda ett pålitligt vaccin samt återbesöka barnet efter 7 – 9 dygn för att kontrollera att vaccinationen tagit. Annars skulle den göras om. Han skulle även föra journal över vaccinationerna.
Alla som sysslade med vaccinationer skulle känna till skillnaden mellan äkta och oäkta vaccin och kunna urskilja om vaccinationen lyckats. På bilden har vi ett vägledande exempel föreställande olika kopptyper, från äkta respektive oäkta vaccin.
