I ett flygblad från Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt berättar författaren och rösträttskämpen Ann-Margret Holmgren om när ”mor Karin” får besök av ”fru Berg” i ett brådskande ärende.
Den lilla berättelsen är skriven i dialogform mellan de två kvinnorna. ”Fru Berg” ber ”mor Karin” om hjälp och stöd med att starta en lokalförening för kvinnors rösträtt. ”Mor Karin”, en högt ansedd kvinna som gjort många samhällsinsatser, är till en början mycket tveksam och skeptisk. Hon anser sig för dum för politik och menar att det är karlgöra.
”Nej, kära frun, sån´t förstår inte jag mig på, sade mor Karin skrattande. Jag är för dum till det. Det får andra sköta, som ha kunskaper.” [...] Det är karlgöra det”
Men ”fru Berg” gav inte upp utan svarar: ”Jag tycker att det borde vara bådas göra att välja riksdagsman. När riksdagen bestämmer lagar och skatter, så är det inte bara karlarna, som få gott eller ont av det, utan det drabbar kvinnorna minst lika mycket.”
Sen tar "fru Berg" upp flera exempel på att kvinnornas röst behövs för att göra samhället bättre, och det dröjer inte länge förrän "mor Karin" har ändrat uppfattning. Efter ett tag säger hon allvarligt: ”Det kan nog hända att frun har rätt i att förr än kvinnorna få något att säga, så är det ingen som bryr sig om vad de tycka eller hur de ha det.”
"Mor Karin" bestämmer sig för att vara med och ge sitt fulla stöd till föreningen.”Det liksom ljusnade för mor Karins inre syn. Tänk om det kunde bli bättre i världen! Tänk om hon kunde dra sitt lilla strå till stacken! Det kunde alltid löna mödan att försöka.”
"Fru Berg" blev mycket glad och nöjd och vandrade med lätta steg hemåt i vårsolen. ”Hon njöt i fulla drag av att våren äntligen var kommen. Och hon gick och tänkte på, att nu var också våren kommen i kvinnornas utveckling. Deras krafter bröto sig fram, frigjordes och växte med var dag och enade sig likt vårbäckarna till en stark ström, som gick genom världen. Kvinnan skulle inte längre gå som mannens underordnade tjänarinna utan hon skulle bli hans goda kamrat och jämlike.”
Det skulle dröja ytterligare 10 år innan riksdagen beslutade om allmän rösträtt för kvinnor 1919. År 1921 fick de svenska kvinnorna rösta i allmänna val för första gången. Kampen för den kvinnliga rösträtten var lång och intensiv och fördes inte minst av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), som hade startat 1903.
Författaren Ann-Margret Holmgren av förgrundsfigurerna i den kvinnliga rösträttsrörelsen. Hon var med och bildade Föreningen för kvinnans politiska rösträtt i Stockholm 1902, som året efter utvecklades till den landsomfattande föreningen LKPR. Ann-Margret Holmgren var känd för att vara en mycket bra talare. Hon reste runt i hela landet och höll föredrag och hjälpte till att starta lokala rösträttsföreningar på olika platser som hon besökte.
