Den 1 april 1890 öppnade Nya Barnsjukhuset sina dörrar på Krukmakargatan 13 A (nu Ringvägen 21). År 1895 bytte sjukhuset namn till Samariten. Sjukhuset var främst till för fattiga barn, som det fanns många av på just Södermalm. Fram till 1912 drevs sjukhuset med välgörenhet, men ekonomiska svårigheter gjorde att Stockholms stad gick in med kommunala bidrag från 1913.
De flesta barn som togs emot fick gratis vård på grund av föräldrarnas fattigdom. År 1893 var nästan 86% av barnen gratispatienter. År 1895 var siffran uppe i cirka 95%. Nästan en fjärdedel av föräldrarna bestod av ensamstående mammor. I patientjournalerna kan man se att många barn levde i sådant armod att de fick med sig en omgång kläder när de skrevs ut från sjukhuset.
Trångboddhet, dålig kost och undermålig hygien bidrog till smitta, näringsbrist och ohälsa. Tuberkulosbakterier till exempel dör inom några minuter i solljus, i dagsljus inom några timmar. Men i de usla bostadsförhållanden som rådde på Södermalm fanns alla förutsättningar för tuberkulosen att bli en folksjukdom.
När man bläddrar i de patientliggare från slutet av 1800-talet som finns bevarade från Barnsjukhuset Samariten så kan man se att en av de allra vanligaste dödsorsakerna för barnen var just tuberkulos. Tuberkulosen kunde sitta bara i lungorna, och kallades i folkmun då för lungsot, eller sprida sig till hela kroppen. Sjukdomen spreds ofta via smittad komjölk och den smittvägen upphörde först när myndigheterna 1937 beslutade att pastörisera mjölken.
Sjukdomar som inte är dödliga och som var mycket mer vanliga än man kan tro var hudsjukdomar av olika slag – eksem, skabb, klåda, bölder och sår. Rakitis — som också kallas engelska sjukan — förekom ibland. Vid en tid när det inte fanns antibiotika så överlevde förvånansvärt många barn lunginflammation. När barnen fick mässlingen så är det tydligt att det var följdsjukdomarna som kunde bli farliga.
De fem barn som finns antecknade på uppslaget i den här patientliggaren kan du läsa mer om i egna poster här på Stockholmskällan.
