Raoul Wallenberg föds den 4 augusti 1912 i Kappsta på Lidingö.
Vid 32-års ålder anländer legationssekreterare Raoul Wallenberg till Budapest den 9 juli 1944, då hade nazisterna skickat drygt 400 000 judar från landsbygden till koncentrationslägret i Auschwitz. Kvar i Budapest fanns ca 200 000 judar kvar, vilka var tvungna att bära den gula davidsstjärnan väl synlig på bröstet.
Sverige hade redan börjat utfärda skyddspass och Wallenberg kunde genom personligt mod, fräckhet, kunskap och auktoritet lyckades han rädda tiotusentals människor undan döden.
Han skapade nya skyddspass som såg mycket officiella ut: med stämplar, signaturer, foto och de är på både tyska och ungerska, i gult och blått som den svenska flaggan, fast tvärtom. Den som fick en sådant skyddspass blev inte svensk medborgare, men i krigets Budapest uppfattades det ändå så. Inget dokument blev så övertygande och skyddande som Raoul Wallenbergs svenska skyddspass.
Han anställde många av sina skyddslingar på detta sätt kunde han även rädda deras familjer. Han köpte in hus, svenskhusen eller Wallenbergstaden i folkmun, han hängde svenska flaggan utanpå och hävdade att de var diplomatiskt territorium.
Wallenberg lyckades också organisera de övriga länder som arbetade för att rädda judar så att de gemensamt stoppade en planerad massaker, stormningen av ghettot i Budapest.
Röda armén närmade sig Budapest och Raoul Wallenberg beslöt sig för att söka upp ryssarna, både för att utverka att de snabbt intog och skyddade ghettot och för att presentera en plan för återuppbyggnad av Ungern. Men ryssarna tog Wallenberg till fånga, fängslade honom i det ökända Lubjankafängelset och vad som sedan hände är inte helt bevisat. Ryssarna hävdar att han dog, eller mördades, i fängelset 1947. Men några riktigt säkra bevis har inte kunnat visas fram.
Den svenska skandalen inträffade när det stod klart att Wallenberg var borta. Svenskarna tog inte chansen att genomföra personutbyten. Sverige, under utrikesminister Östen Undén, var passivt och undflyende och ryssarna fick med all sannolikhet intrycket att Sverige inte brydde sig om Wallenbergs öde. Först på 1950-talet började den svenska regeringen intressera sig för Raoul Wallenbergs öde.
I en omfattande officiell rapport 2003, en utredning ledd av Ingemar Eliasson. Rapporten “Ett diplomatiskt misslyckande” visar hur katastrofalt passivt Sverige agerade!
Text från: Raoul Wallenberg-En människa kan göra skillnad
Foto och rapport: Utrikesdepartementet HP 21 EU
