Här skriver författaren Hjalmar Söderberg (1869-1941) till polisen efter att hans fru har sett en karl smygande i sovrummet under natten. Eller har hon det?
Till Chefen för detektiva polisen,
Stockholm
Natten mellan den 5 och 6 dennes kl. ½ 4 på morgonen väcktes jag af förfärliga skrik från min hustru. När jag hunnit samla mig något försökte jag lugna henne, hon tände ljus och berättade:
Hon hade plötsligt vaknat med en känsla af att det fanns en främmande i rummet. Det var naturligtvis mörkt; men mot den något ljusare bakgrund, som bildades af fönstret och gardinen, såg hon en man stå vid min bädd med handen lyftad. Hon kan icke bestämdt säga, huruvida han höll den knuten till slag eller blott höll den utsträckt som då man trefvar framför sig i mörkret. Han var kort till växten, mycket bredaxlad, med ett bredt hufuvd och tämligen långt, något lockigt hår. Hon lade särskildt märke till den ovanligt grofva handleden med en något tillbakavikt skjortlinning.
Jag steg upp och klädde mig en smula – då hade likväl en rätt lång stund förflutit, kanske fyra à fem minuter – och vi genomsökte våningen. Där fanns ingen, och dörrarna voro stängda – köksdörren med ett vanligt lås och en hake, tamburdörren med ett patentlås (den har också ett vanligt lås, men detta ha vi sällan brukat låsa, och det var icke heller låst nu.)
Både min hustru och jag voro vid närmare eftertanke mest böjda för att uppfatta det hela som en hallucination af henne. Min hustru är sjuklig och har ett nervöst temperament; men hon har dock aldrig förr haft någon hallucination af den art, att hon tagit den för verklighet.
Följande dag, kom min fru att tala med en hjälphustru, som för tillfället arbetade hos oss, om en jungfru, Selma Gustafsson, som varit i vår tjänst nära ett år och som ett par dagar tidigare blifvit afskedad. Denna flicka, som hvarken var ung eller vacker, hade en ”fästman”, som emellanåt besökte henne om natten. Och de nöjde sig icke alltid med jungfrukammaren. Mer än en gång har både min hustru och jag på natten hört steg och dämpade röster från salen, som ligger strax utanför sängkammaren, och från mitt arbetsrum. Vi ha då alltid tändt ljus och gått omkring i rummen, men naturligtvis aldrig funnit någon. Då vi aldrig ha saknat något (och icke heller efter nyssnämnde natt saknades något) ha vi icke antagit, att ströftågen in i våningen gjorts i afsikt att stjäla; sannolikt har meningen hufvudsakligen varit att begagna en i mitt arbetsrum befintlig, mycket bred och mjuk soffa. (Jungfrukammarsoffan hade de redan legat sönder, och den är för öfrigt liten och obekväm.)
Min fru frågade nu hjälphustrun om hon kände Selmas fästman; hvad han hette, hvad han var, och hur han såg ut. – Svar: Han hette Åkerström; han var renovationskarl på Söder; han var en liten bredaxlad karl med ”yfvigt” hår och ”ganska stilig”; förresten en ordentlig och hygglig karl, inte annat hon visste.
Emellertid har den påfallande likheten i signalement kommit både mig och min hustru att tro, att de måhända den omtalade natten förelåg något annat än en blott hallucination.
Det är ju möjligt, att Selma Gustafssons fästman af henne kan ha fått en nyckel till våningen. Han kan också ha fått veta af henne, att jag alltid har plånboken liggande på nattduksbordet. Det är alltså möjligt, att han kan ha beredt sig inträde i våningen med falsk nyckel och smugit sig in i sängkammaren för att taga min plånbok, men blifvit skrämd af min hustrus skrik och skyndsamt retirerat. Emellertid inser jag naturligtvis, att denna möjlighet icke i och för sig kan föranleda någon åtgärd mot honom från polisens sida. Ingenting är stulet, och mannen kan icke öfverbevisas om någonting.
Det finns emellertid också en möjlighet – och det är den som har föranledt denna skrifvelse – att ifrågavarande person måhända kan vara förut af polisen känd som förbrytare, eller att han ungefär samtidigt härmed kan ha begått andra förbrytelser, hvilkas upptäckande kan underlättas af de upplysningar jag nu lämnat. Det är pågrund af denna möjlighet som jag har trott mig böra taga Eder uppmärksamhet i anspråk för en sak, som ju icke i och för sig kan föranleda någon Eder åtgärd.
Stockholm den 7 Februari 1903
Författaren Hjalmar Söderberg
Observatoriegatan 6 III
Hjalmar Söderbergs fru Märta har tillagt följande rader:
I ofvanstående instämmer undertecknad och vill för egen del blott tillägga, att jag tror mig kunna känna igen mannen, om jag får se honom.
Märta Söderberg, f. Abenius
Polisen har med röd penna skrivit ordet ”fantasier” på brevets första sida. Två dagar senare kommer ett till litet brev från Hjalmar Söderberg:
Till Chefen för detektiva polisen.
Stockholm.
Till beriktigande af en uppgift i min skrifvelse af den 7 dennes ber jag få meddela, att den däri omnämnde personen Åkerström lär vara, icke renovationskarl utan renhållningskarl.
Stockholm den 9 Febr. 1903
Hjalmar Söderberg
I boken Märta och Hjalmar Söderberg. En äktenskapskatastrof menar författarna Björn Sahlin och Johan Cullberg att Hjalmar Söderberg med hjälp av mäktiga vänner fick Märta sinnessjukförklarad och inspärrad på sjukhus.
