Författaren Hjalmar Söderberg ( 1869-1941) tog studenten vårterminen 1888 på Norra Latins gymnasium i Stockholm. Här kan du läsa hans studentuppsats om "Orsakerna till karthegernas underlägsenhet i kampen med romarna".
"Orsakerna till karthagernas underlägsenhet i denna strid äro att söka dels i förhållandena, som omedelbart betingats af deras härstamning, dels i deras politiska utveckling.
Romarnas uppförande under såväl denna som andra kritiska perioder i deras historia, visar oss ett folk, hvars mest utmärkande karaktärsdrag är en aldrig svigtande uthållighet och ett mod, som tycks växa med faran. Aldrig har den romerska offervilligheten och endrägten visat sig större, än då ropet ”Hannibal ante portas” genljöd i sjelfa hufvudstaden, och ehuru frön till tveddrägt sällan saknades i Rom, var dock hatet till den gemensamma fienden starkare än hatet mellan patricier och plebejer, huru djupt rotadt detta än kunde vara.
Karthagerna åter gingo annorlunda tillväga; af österlänningens vanliga lidelsefulla häftighet drefvos de, då de vunnit en seger, att missbruka densamma; då krigslyckan varit dem oblid, drogo de den slagne fältherren inför rätta och dömde honom till döden. Först då allt hopp var förlorat, framträdde hos dem det semitiska folklynnets hela seghet, men då var det redan för sent att rädda något annat än äran.
Äfven olikheten mellan de båda folkens hufvudnäringar har för utgången af ifrågavarande strid haft stor betydelse. Såväl inne byggarne i sjelfva staden Rom som de kringboende, underkufvade folken idkade jordbruket som sin modernäring, och denna omständighet hade småningom med ett band af gemensamt intresse förenat de ursprungligen fientliga stammarne, medan deremot Karthagerna, som af sina stamfäder Fenicierna ärft handeln som sin hufvudnäring, med inga andra band än våldets lyckats vid sig fästa de kringboende folken, hvilka derför ingenting högre önskade än sin befrielse från det tryckande oket.
Denna olikhet i huvudnäringar betingade dessutom ännu en annan, nämligen i sammansättningen af de båda folkens härar. Af de romerska soldaterna, tagna från plogen och kämpande för hem och fosterland, bildade en väl disciplinerad medborgarhär, som visste sin pligt och gjorde den; karthagerna åter togo sina krigare dels från slafvarnes led, dels från de kringboende afrikanska stammarne, dels från de skaror af äfventyrare, som från alla håll strömmade till verldens rikaste handelsstat, och sammansatte af dessa olikartade element som kämpade för sold och byte, och på hvilka fältherren kunde lita endast så länge han förde dem till seger.
Betraktar man den politiska utvecklingens gång i Rom och jämför den med Karthagos inre historia, faller äfven der utslaget till Roms fördel. Visserligen fanns i Rom liksom i Karhago en stark motsättning mellan aristokrati och demokrati, men klyftan hade på lagstiftningens väg blifvit, om ej fyld, så dock minskad, dessutom hade den romerska aristokratien alltid, trots småaktiga ståndsinstressen, värdigt fylt sin pligt att gå i spetsen för nationen och sålunda häfdat sin rättighet dertill, hvadan den och alltjämt kunde hoppas på förtroende från folkets sida.
Det offentliga livet i Rom var derjämte en utmärkt skola för blifvande statsmän, som der hade fritt tillfälle att utbilda sin begåfning. Rom kom derföre aldrig att lida brist på män hvilka, när deras tur kom, kunde taga statens ledning om hand. I Karthago hade aristokratien, bestående af de få invandrande feniciernas ättlingar, tidigt lyckats nedslå allt motstånd och infört en oligarkisk styrelseform, som tilldelade rådet, i hvilket insattes ett fåtal köpmannaaristokrater, högsta makten.
Man har sagt, att få stater hafva varit så otacksamma mot sina stora män som Karthago, och detta påstående innebär en obestridlig sanning. Beherskadt af en ensidig skuggrädsla för alla monarkiska eller diktatoriska rörelser, motarbetade nämnda fåmannaråd planmässigt alla de statsmän och fältherrar som egde någon betydligare begåfning eller popularitet och som derigenom syntes dem farliga för friheten, det var denna omständighet, som räddade Rom efter slaget vid Cannae och under Capuas belägring, då Hannibal för att rädda denna stad gick mot Rom, ty hade han då fått kraftigare understöd från hemlandet, skulle han säkerligen velat begagna sina segrar och tillintetgjort sina dödsfiender. Men sådan var icke seden bland de styrande i Karthago; en segrande fältherre blef vid hemkomsten i regel afsatt, och en besegrad var det sjelfskrifna försoningsoffret åt folkets raseri.
Rom stod vid tiden för de puniska krigen på höjdpunkten av inre fasthet; striden mellan patricier och plebejer hade nyss afstannat, och de nya partien, optimater och populazer, hade ännu icke hunnit bildas; de ledande männen började under stridens gång att fatta det romerska folkets uppgift att beherska verlden och föra den hellenistiska kulturen till seger öfver barbariet, och det var denna idé småningom spridd i allt vidsträcktare kretsar, som sedermera blef bestämmande för Roms statskonst.
Karthago åter hade vid samma tid redan sett sina bästa dagar och bar för öfrigt i sjelfva sina institutioner fröet till sin undergång. Dess skenbart fria författning och dess materiella välstånd kunde icke dölja den prägel af österländskt barbari som var denna stat medfödd, och som både i dess krigföring och i dess inre styrelse trädde i dagen; det var detta barbari, som gjorde Karthago ovärdigt och oförmöget att beherska någon del af vesterlandet."
