Samhällets dom över ogifta kvinnor och deras barn var hård på 1700-talet. Så hård att många flickor/kvinnor inte såg annan utväg än att ta död på sitt barn. Detta kunde göras genom att barnet sattes ut i skogen, eller att man hävdade att barnet hade kvävts till döds i sängen medan man sov.
Straffet för barnamord var hårt. Dödstraff förekom och även sexuellt umgänge mellan personer som inte var gifta, eller i varje fall inte med varandra (så kallat lönskaläge) straffades mycket hårt. Gustav III försökte genom denna förordning göra något åt "barnamordsepidemin". I förordningen stadgas det bland annat att kvinnan inte behöver uppge sitt namn till barnmorskan eller prästen. Hon ska kunna ge sig iväg och föda barnet på annan ort utan att behöva mötas av frågor. Till och med står det att ingen får kalla henne öknamn och barnet ska inte diskriminera när det döps.
Länkat finns dokument om ogifta mödrar och barnamörderskor från 1800-talet. Problemet med ogifta mödrar, eller kanske snarare samhällets fördömande av dessa, pågick långt fram på 1900-talet.
