Hösten 1842 har drängen Carl Harald Didriks i fyra år levt skild från sin hustru Dorothea Wilhelmina Didriks och deras tre barn. När han söker upp hustrun upptäcker han att hon har ett litet spädbarn. Den 20 oktober 1842 lämnar drängen Didriks därför in följande stämningsansökan:
"Ödmjukaste Stämnings Memorial,
Hos Wällofl. Kämners Rätten får ödmjukast jag anhålla om kallelse och stämning å min Hustru Dorothea Wilh. Didricks född Lundgren, med påstående att ifrån henne i ägtenskapet varda skild hälst hon med hennes ägen önskan det medgifvit i vitnens nervaro; Emedan vi icke varit tillsammans på 4 ½ års tid och hon deremot framfödt ett Gossebarn som hon säger och tydligen synes icke kunna vara mera än fyra månader gamal;
Yrkande jag så väl ersättning Lagsöknings kostnad och tidspilla samt Böter för otrohet i Ägtenskapet. Öpen talan förebehålles Ödmjukast
Stockholm den 20 october 1842
Carl Harald Didricks
Dräng"
Fyra dagar senare skriver hustrun Dorothea Wilhelmina följande ansökan om genstämning:
”Till Stockholms Kämners Rätts Tredje afdelning!
Som min mann Carl Harald Didriks låtit utvärka stämning å mig att varda ifrån mig och vårat ägtenskap skild så får jag nämna at det är vist sant som han säger, att vi har varit ifrån varandra uti något öfver 4 års tid, och at jag nu framfödt ett gossebarn, detta är ock sant. Men som nämnde min mann Didricks Reste ifrån mig och jag viste icke als hvar han tog vägen, jag väntade dageligen at han skulle låta höra något af sig eller var han var vistande, men alt förgäfves. Och först efter ett och ett halft års förlopp återkom han, och då var han endast hem och sökte upp mig och genast återigen aflägsnade han sig ifrån mig och hafver han sedan varit borta i 2 ½ år innan jag har sedt honom eller ens vetat om han har varit lefvande eller död, jag har mera trott det sistnämnde, och varit fult säker at jag var blefven Enka. Jag hafver under denna tid icke bekommit en enda skilling åt [mig] och våra 3 små barn, icke någon hjelp till hushyra, eller med et ord sagdt icke als något till vårat fattiga liffsuppehälle utan hafver jag ensamt alt detta fått bidragit till. Jag får efven berätta att mit [ svårtytt] så stort att jag nödgades anropa allmänna Barnhus Direktionen om behjärtande emot mig, och detta lyckades mig Gudilof efven, at denna välgörande Direktion var så god emot mig och intog [svårtytt] barn utaf mig eljest har jag vist fått tagit dem med mig ut och tiggit mina bitar som jag nu Gudilof ändå icke behöft eller [bli] Staden till någon vidare last än som nämt är, och hafver jag således dragit mig fram med redligt handarbete, endast den här ofvan först omnämnde last icke runnit i mitt Sinn! – men varföre? Ja, det var derföre som jag förr nämt nämligen att jag trodde helt säkert at jag var Enka, och trodde lika säkert att jag aldrig skulle få se min denne mann Didriks – jag ämnade efven till att uttaga årsstämning på honom låta lysa efter honom i allmänna Tidningarne, men som peningar alltid hafver saknats hos mig, så hafver dett mitt tillämnade företag icke kunnat [bli] något utaf.
– jag hafver erkänt här uti min ingifna Genstämning mitt brott och fel, men hvems månne tro felet ifrån början kom ifrån? Ja, jusst ifrån min hårda mann Didrik liderliga lefnadssätt med andra qvinnor, och till och med till den höga grad att [han] blef för 5 år tilbaka så infuscherad af veneriska åkommer så att han knappast kunde gå till Herr Asessor af Grubbens för att erhålla bevis deröfver, för att fritt få inkomma på Kurhuset här i Staden, men efter detta bevis ärhållande begynte han på att grubbla det hanses vistande på Kurhuset skulle vara näsligt och vanhedrande för honom så att han fant på det at försöka kurera sig sjelf, och jag vet icke huru det är med med honom i dett fallet förty jag hafver icke på dessa 5 år hafvet något samlag med honom, förty jag satt stort värde på att hafva en frisk kropp ifrån en sådan Pestalisk Skukdom, och sedan hafver jag aldrig efterkommit hans begär, och derföre är det som jag nu nödsakas att begära genstämning på honom för hans otugtiga lefnadssätt. och efven klaga på honom, och äfvenledes anhålla om att han måtte Stånda laga ansvar för sitt felande emot mig som ersättning för min Rättegångskostnad, samt vittnens hörande ifall han icke vill tillgifva mig min emot honom.
Stockholm den 24 october 1842.
Dorothea Wilhelmina Didriks
född Lundgren"
Hur såg rättsväsendet på ett sådant här fall? Läs rättegångsprotokollen, här renskrivna, så får du veta hur det gick med skilsmässan och vårdnaden om barnen? Vilket straff fick Dorothea Wilhelmina och fadern till hennes nyfödda barn?
