År 1935 gjorde dåvarande gatuborgarrådet i Stockholm, Yngve Larsson, en längre studieresa i USA. Under hösten det året publicerades i Dagens Nyheter (DN) en lång artikelserie där Larsson skildrade sina intryck från resan. Den första artikeln inleds dock med ett minne från mitten av 20-talet, och det handlar om en resa i flygets barndom från Gotland till Lindarängens flygstation utanför Stockholm. Yngve Larssons artikelmanus finns i hans personarkiv på Stockholms stadsarkiv och kan läsas här, dels genom att klicka på bilden, dels som renskriven text nedan:
"Rekognosering av Amerika. Om vikten att kunna förvånas. En augustikväll för väl tio år sedan stod jag på sandstranden vid Slite på Gottland ooh väntade på flygbåten från Danzig till Stockholm. Jag hade lyckats övertala Tyska Luftrederiet [Deutsche Luft-Reederei], Lufthansas föregångare, som under några år uppehöll flyglinjer mellan Sverige och Tyskland, att gå ner vid Gotland ooh hämta mig jämte en son för att bespara oss att resan till Nynäs. Vi väntade och väntade, planet dröjde långt över den utsatta tiden. Skymningen började falla, och sikten åt havet försvann i augustinatten. Äntligen, klockan var över nio, hördes ett grovt brummande från sydost - något flygplan kunde jag icke se, men en röd ooh en grön stjärna lossades från himlavalvet och singlade ned mot sandstranden. Innan vi visste ordet av, låg flygbåten i viken ooh gled, knappt skönjbar, in mot sanden. Väldiga män i oljiga läderklader äntrade upp ur båtens inre -piloterna på denna linje, bland vilka Herman Göring, hade förmodligen på grund av stillasittande levnadssätt, bestämda tendenser till fetma. Vi praktisera oss ombord ooh genom en lucka i båtens däck dyka vi ner i dess inre. Där möter oss en ny värld, så främmande som möjligt för den fridfulla gotländska landsbygd vi nyss lämnat, utlänningar av alla sorter, herrar och damer, en eller annan svensk affärsman. Det hela gav samma intryck som en välbesatt andraklass-kupe efter en lång dagsresa; passagerarna skevade på sofforna med sina portföljer och hattaskar, sovo eller tittade förstrött ut på den oförmodade landningsplatsen. Vi ägnades just så mycket intresse som nykomlingar vid en järnvägsstation: de upptaga platser, som de förutvarande passagerarna gärna vräkt sig på. Någon väckes så mycket ur sin likgiltighet, att han frågar, var vi äro. Den allestädes närvarande, sakkunniga turisten meddelar beredvilligt, att vi äro i Kalmar: "Also noch zwei Stunden." Och sällskapet dåsar ånyo bort i den trötta ledsnad, som präglar de sista timmarna i en dagslång järnvägsresa."
Andra delen av Yngve Larsson flygminne når du under rubriken "Mer i Stockholmskällan".
