I slutet av 1800-talet byggdes stora våningar i Stockholms innerstad för de mer välbeställda familjerna. Förutsättningarna för det liv man ville leva krävde arbetskraft i form av kokerskor, husor, barnjungfrur. Dessa var kvinnor som arbetade från morgon till kväll med att städa, laga mat, passa familjens barn men också putsa silver, bona golv, krusa örngottsband eller göra vackra smöruppläggningar. De bodde ofta i ett litet rum hos familjen och fanns alltid till hands.
När tjänarinnorna blev gamla eller sjuka och inte längre kunde arbeta hade de ingen egen bostad eller rätt till vård. Välvilliga arbetsgivare kunde bidra med pension men det var inte lagstadgat.
1883 grundades Stiftelsen för Gamla tjänarinnor. Med hjälp av privata donationer kunde stiftelsen dela ut en liten pension och även erbjuda hem till några utvalda kvinnor som inte längre arbetade. Från början hade man en lägenhet som rymde 12 inneboende. 1913 hade verksamheten utvecklats och det fanns ekonomiska förutsättningar att köpa tomten på Vanadisvägen 26 för att bygga ett eget hus i fem våningar. Här fanns enkelrum, ofta för två personer, i korridor med gemensamt kök och badrum och toaletter på varje plan.
För att få ekonomisk hjälp eller boende hos stiftelsen krävdes att man hade goda vitsord från sina tidigare arbetsgivare. Man skulle ha arbetat minst tio år i Stockholm och därav fem år hos samma familj. Den sökande skulle ha uppnåt 56 års ålder eller ha blivit långvarigt sjuk. Viktigt var också att man varit ärlig och fortfarande hade ett gott uppförande.
