Den här motionen från 1936 ger en tidig bakgrund till framväxten av Stockholms parklekar. Här lyfter stockholmarna Gustaf Göransson och Emil Andersson frågan om de många barn som blev kvar i staden under sommaren, ofta utan tillsyn när föräldrarna arbetade. I motionen beskrivs stadens parker som den enda möjliga vistelseplatsen för många barn, men också som en otrygg miljö om vuxennärvaro saknades. Förslaget var därför att staden skulle anställa “parktanter” och skapa bättre möjligheter för barn att vistas tryggt i parkerna under den varma årstiden.
Motionen ledde till att de styrande i stockholm uppdrog åt Gatukontorets parkavdelning att genomföra provinsatser med parkleksverksamhet i staden. Under 1930-talet fick lekplatserna i Stockholms parker en växande social betydelse. Tanken att parkerna också kunde vara en plats för tillsyn, omsorg och organiserad lek låg nära den verksamhet som snart skulle utvecklas till parkleken. Redan året därpå, 1937, permanentades verksamhet med lekledarinnor i stadens parker under namnet Parkleken, efter att försök först genomförts bland annat i Observatorielunden och Björns trädgård.
Motionen speglar därmed en viktig förändring i synen på stadens offentliga rum: parkerna skulle inte bara vara till för promenader och grönska, utan också fungera som trygga miljöer för barns vardagsliv. Parklekarna kom sedan att byggas ut successivt och blev under flera decennier en självklar del av många stockholmska barns uppväxt.
