Författaren Erik Asklund berättar här om stadens broar och sitt eget personliga förhållande till några av dem. Han föddes 1908 och bodde som barn vid Hornstull, nära föregångaren till nuvarande Liljeholmsbron:
Denna äldsta bro var en flottbro och ingen högbro som den nuvarande. Nej, den flöt på vattnet. Den låg på andra sidan om de gamla tullhusen vid Hornstull, numera rivna, vid Brännkyrkagatans slut, och den hade i mycket prägeln av en landsvägsbrosådan man ännu kan få se ute i provinsen.
Men den gamla flottbron hade sin poesi, särskilt sommartid, för då stod vi barfotalassar i klungor och väntade på mjölksurrorna om morgnarna, små trillor med ett otalflaskor på flaket, dragna av en häst eller ett par och med bönder eller drängar från den omgivande landsbygden på kuskbocken. För på den tiden brukade folk vid Hornstull ta sin mjölk direkt från landet, och det var vi småpojkar som varje morgon passade mjölksurrorna därför att vi kunde tjäna en slant på att bära upp mjölkflaskorna i husen, ställa dem utanför dörrarna, hämta de tomma flaskorna och sedan skynda tillbaka igen. Så kom det bondforor med lurviga hästar framför och om vintrarna ringde slädarnas bjällror medan vi jumpade på isflaken i farleden eller åkte skridskor på ömse sidor om ångbåtsrännan vid bron. De första bilarna var då sevärdheter; särskilt minns jag de höga Minervabilarna, föregångare till vår tids taxidito, som sken och blänkte av alla beslag och vilkas dova signalhorn ekade mellan husen.
10 sidor.
Utdrag ur Anderson, Levande stad : en bok om Stockholm tillägnad Carl Albert Anderson den 19 juli 1959. – 1959. – S. 53-62
