Senhösten 1915 reser Emma Aulin, ordförande i lokalföreningen för Kvinnans politiska rösträtt i Jönköping, runt i södra Sverige för att föreläsa, besöka lokala rösträttsföreningar, samla in namnunderskrifter och värva nya medlemmar. Den 22 november skriver hon och rapporterar om rösträttsrörelsens status i regionen till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtts (LKPR:s) riksordförande Signe Bergman i Stockholm. Brevet finns bevarat i Signe Bergmans brevsamling på Stadsarkivet.
Genom brevet får vi en inblick i hur LKPR arbetade, ofta uppsökande och opinionsbildande på plats och genom att lokalföreningar bildades runtom i hela landet. Emma skriver om snårigheter hon möter men också om framgångar. Till Emmas stora glädje har en ny lokalförening just skapats i Knisslinge och hon berättar att den anmälts till Ezaline. Ezaline Boheman var sekreterare för LKPR (1909-1915), ansvarig för föreningens medlemslistor och verksam på LKPR:s högkvarter "Rösträttsbyrån" i Stockholm. Mellan åren 1908-1917 belägen på Lästmakargatan 6 (i kv. Sumpen) nära Stureplan. "Det är ju så roligt för hvar ny förening som uppstår och lika roligt när de gamla växa till", skriver Emma.
I Växsjö är lokalföreningen "stor och erfaren" men Emma uppmärksammar att det uppstått slitningar mellan föreningens höger- och vänsterkvinnor. I Ängelholm har de "som på många andra ställen" en präst som gör allt han kan för att försvåra föreningens arbete. På diverse orter har det börjat gro och spira och kanske är nya lokalföreningar på gång i Åslöv och Vinslöv - "ock, på en plats, Broby, har jag ett svagt hopp. Dit skall jag återvända på hemresan." Det är dock inte alltid lätt att få till ett engagemang för rösträttsfrågan: "de flesta kvinnor på den egentliga landsbygden ha inte någon utpräglad politisk ståndpunkt. Nykterhetsfrågan och religionen är deras enda intressen utanför hemmet", framhåller Emma.
Metoden att resa runt och tala menar Emma är "oskattbar", men poängterar också att tidningen är viktig "ty den kommer så ofta och säger så mycket mer, men den kan dock inte fylla den uppgift att hjälpa, ordna och rycka upp, som så väl behöfo på en del platser." Här åsyftar hon LKPR:s egen tidskrift "Rösträtt för kvinnor" som gavs ut två gånger i månaden (1912-1917). Dess expedition likaså belägen på Rösträttsbyrån.
En gång om året sammanträdde representanter från de olika lokalföreningarna med riksstyrelsen i Stockholm, Emma avrundar sitt brev sålunda: "I Stockholm är väl, som vanligt, jäktande och tröttsamt. Skall bli så roligt att att snart åter få träffa de kära rösträttskamraterna på centralstyrelsemötet."
Du kan läsa brevet genom att klicka på bilden ovan. Nedan följer brevet transkriberat i sin helhet:
Kristianstad d, 22.11.15
Kära, goda Signe!
Flera gånger under min resa har jag tänkt skrifva till Signe, men så har jag ej tyckt mig ha något särskildt glädjande att meddela. Det jag önskat har sen emellertid inträffat. Igår afton bildades en ny rösträttsförening i Knisslinge (adr. Vanås) då genast 24 medlemmar antecknade sig och idag på morgonen, innan jag reste därifrån, kom en gammal gumma och sade att hon så gärna ville gå in i föreningen, ifall det inte var för sent. Alltså är det nu 25 medlemmar, Föreningen är anmäld till Ezaline, som fått förteckning på styrelsemedlemmarna samt till fru Wicksell, för att bli ansluten till Skåneförbundet. Det första den nya föreningen gjorde var att instämma i Fredsupproret, hvilket jag meddelat expeditionen.Det är ju så roligt för hvar ny förening, som uppstår och lika roligt när de gamla växa till, men det är nästan mera sällsynt.
Hvad mina erfarenheter under resan beträffar, så fann jag i Säfsjöö, där jag stannade öfver och höll ett föredrag om Fredrika Bremer och rösträtt, att de där inte hade förstått sig på att svara på cirkulär o. dyl., men att f.ö. den lilla föreningen lefde och ville försöka ”ta sig”.
I Wäxiöö är ju en stor och erfaren förening, men där vissa förhållanden inom ledningen, som ingåfvo betänkligheter, hvilka jag ock framställt till doktor Petrini, som ju bäst känner och förstår hvad som kan vara att göra. Föreningen lär till öfvervägande del vara höger och de frisinnade elementen känna det svårt, att ingenting kunna göra, då de andra bara hålla igen. Men där finns goda, driftiga vänsterkvinnor, som skulle kunna uträtta något om inte själfva ordf. motade.
I Ängelholm kom jag inte så mycket underfund med hur de ha det inom föreningen. Märkte blott att de där, som på många andra ställen, ha en präst, som gör allt hvad han kan, för att försvåra deras arbete. Tror nog att de ha rätt mycket fördomar att kämpa emot, men de medlemmar jag kom i beröring med, tycktes besjälade af den rätta andan. I Båstad träffade jag en fru, som varit ordf. i Ljungbyhed, men som om flyttat t. b, ock som lofvade att bilda F.K.P.R där. Jag var endast där en eftermiddag men hade mycket folk.
I Åstorp försökte jag förbereda förening, men den kom inte till stånd, utan jag bad Ängelholmsdamerna ta saken om hand. I Klippan tror jag att det är en rätt bra förening och nu ha de dessutom fått dit fröken Helfrid Bergström, hvilket ju kommer att stärka den betydligt. I Vinslöv har jag också gjort mina försök, men vet inte om de giva åsyftad verkan. Alltså är det blott på ett ställe, som det blifvit F.K.P.R, men det är ju några ställen kvar ock på en plats, Broby, har jag ett svagt hopp. Dit skall jag återvända på hemresan.
Hvad man tydligt känner när man är ute såhär, är att resetalare skulle vara oskattbart, men det behöfvas flera, om det skulle förslå. Tidningen är, på sätt och vis, bättre än någon resetalare, ty den kommer så ofta och säger mycket mer, men det kan dock inte fylla den uppgift att hjälpa, ordna och rycka upp, som så väl behöfo på en del platser. Men kunde vi få tidningar spridd till minst hvarannan af alla rösträttskvinnor, så skulle mycket vara vunnet.
I allmänhet har jag haft många åhörare och enstämmig belåtenhet med de små sammandragen.
Sedan jag hade rest hemifrån hade fru Broomé varit och sökt mig och lämnat både uppropet från ”Frisinnade kvinnor” och Fredsupprorets listor, som jag sökt göra hvad jag kunnat för. På de flesta ställen har fredslistor cirkulerat, men på andra ställen har jag fått lämna sådana. Några frisinnade kvinnor lofvade sända in sina namn, men de flesta kvinnor på den egentliga landsbygden, ha inte någon utpräglad politisk ståndpunkt. Nykterhetsfrågan och religionen är deras enda intressen utanför hemmet.
Nej, farväl nu, Kära Signe! I Stockholm är väl, som vanligt, jäktande och tröttsamt. Skall bli så roligt att snart åter få träffa de kära rösträttskamraterna på centralstyrelsemötet.
De hjärtligaste hälsningar från Signes tillgifvna
Emma Aulin
