Nils Fritiof Carl Englund föddes i Ulricehamn den 29 januari 1893. Han var son till provinsialläkaren Nils Englund och hans hustru Hedvig Sundbeck. Fritiof Englund tog studentexamen i Vänersborg 1910, blev jur.kand. 1918 och notarie vid Stockholms rådhusrätt 1925. Han avled 1964.
Fritiof Englund skrev dagbok under nästan hela sitt liv, från 1905 till 1961, från att Fritiof var 12 år tills han var 68. De tusentals handskrivna sidorna förvaras i Stockholms stadsarkiv. I dagboken skriver Fritiof öppet om sin kärlek till män och vi kan ur hans perspektiv följa hur livet kunde te sig för en homosexuell under 1900-talets stora samhällsförändringar.
Den 6 september 1911 skriver en artonårig och ångestladdad Fritiof Englund i dagboken om sina kärleksbekymmer och svårigheten att leva i ett samhälle som inte accepterade hans läggning. Texten är skriven som ett brev till en person Fritiof älskade, en person som vi inte vet vem det är och som förmodligen aldrig fick läsa texten. Just detta, att Fritiof inte kan tala öppet med någon om sina känslor, uttrycker han så här:
"Ingen, ingen kan hjälpa mig, åt ingen kan jag förtro mig och lätta mitt betryckta sinne. Ett elände som mitt måste bäras för mig själf och döljas i mitt inre ett helt, långt lif."
Så här lyder hela texten:
"Älskade!
Råd mig, hjälp mig, hvad jag skall göra, hur jag skall bära mig åt. Frestelser och synd snärja mig hårdt i sina garn och jag vill icke, jag får icke falla. Jag vill icke i mitt samvete blygas för dig. Din ande är ren och hög och i din närhet är det ej svårt att vara god. Men då du är borta krypa de onda tankarna och begären fram som nattens och vildmarkens rofdjur ur sina hålor och de glo på mig med sina brinnande ögon och gripa efter mig med sina klor. Ibland ville jag förbanna min födelsestund, som brakte mig till ett sådant
ve, men lifvet är mig kärt och oftast ler det ljust och sorglöst mot mig, så att jag för stunden glömmer allt det onda och svåra.
Ingen, ingen kan hjälpa mig, åt ingen kan jag förtro mig och lätta mitt betryckta sinne. Ett elände som mitt måste bäras för mig själf och döljas i mitt inre ett helt, långt lif. Hvad gjorde det, om jag blott finge luta mitt hufvud mot ditt bröst och förtälja min lefnads gåta, men det är ju en lika stor omöjlighet, som att nå himmelens stjärnor. En Tantalus är jag, dömd till lång trånad.
Hvad vore det för svårighet, om det funnes en annan, som lede med mig och förstode mina kval, men jag är ju ensam, ensam, och mitt ansikte måste le och min mun skämta för att ej för människorna, de kalla, dömande människorna blotta den vulkan, som brinner och ryter inom den hycklande ytan. Spel och förställning måste hela mitt lif bli ute bland mina medmänniskor, synd och förnedring eller gagnlös kamp i min ensamhet.
Du, älskade, kära, du förstår ej detta, och jag hoppas och tror, att det ej någonsin skall komma inför dina ögon eller öron, men finge jag blott ständigt vara i din närhet, då skuille jag vara god och ren, och de onda tankarna skulle hålla sig fjärran från mig.
Jag fruktar ensamheten och dess tankar och jag älskar den jämväl, ty då slappas spänningen, då upphör spelet för en stund. Hvad skall mitt lifs öde blifva frågar jag mig ofta. Och jag finner intet svar, allt ser så mörkt ut, om jag betraktar det från denna hemliga
synpunkt, som jag fått vänja mig att se snart sagt allt.
Hade jag kännt min mor, kanske hennes ande och minnet af hennes rena väsen kunde ha hjälpt och stödt mig, men jag kände henne ej och jag har ej någon medveten hjälp af henne. Blott en sådan människas närhet som du, min älskade, kan för en tid skingra alla dessa kval, som omge mig, och ditt exempel kan mana mig till efterföljd. Men sedan kommo de åter, vilddjuren, och kampen varder än värre."
