Ja, frun kan vara lycklig, som fått en flicka… Tänk den stackars Anderssonskan me sin Kalle… Oj, oj, oj!... Frun har väl hört, när han hjälpte Bobergskan att flytta?... Inte de!... Kors, jag trodde, att de spordes kring hela stan…

Det går lätt att lista ut att det inte går bra när den busige Kalle ska hjälpa till med att flytta. Nästan allt som Bobergskan äger går sönder och hästarna som drar flyttvagnen galopperar iväg när Kalle sticker upp ett höstrån i deras näsborrar.

Varje sida i den här boken är fylld med Kalles busstreck. Den innehåller ganska många ålderdomliga ord och är därför inte helt lättläst. Den är naturligtvis också åldrad vad gäller könsroller, speciellt hur kvinnor framställs. Men den är ändå en intressant stockholmsskildring från tiden kring förra sekelskiftet. Författaren, revykungen Emil Norlander, växte upp vid Klara norra kyrkogata och det är antagligen därifrån han hämtat inspiration. 151 sidor.