I maj 1902 anordnades en politisk storstrejk för rösträtten. Runt 120 000 arbetare från hela landet deltog i strejken, varav mer än 40 000 enbart i Stockholm. Här på fotografiet syns en del av de strejkande i demonstration på Norrbro.
Arbetarrörelsens syfte med strejken var att lyfta kraven på allmän rösträtt. Vid 1900-talets början hade bara knappt 30 procent av männen över 21 år rösträtt i riksdagsvalen och kvinnor var helt uteslutna. För att få rösta krävdes dels att du var man, dels att du antingen ägde en större förmögenhet eller hade en inkomst på över 800 kronor om året.
Politikerna i riksdagen var länge ovilliga att förändra rösträttsreglerna. Men våren 1902 tvingades frågan upp på deras bord. Förslaget var att sänka inkomstkravet till 600 kronor, och att samtidigt höja åldersgränsen från 21 till 23 år. Om förslaget drevs igenom skulle fortfarande en majoritet av alla arbetare stå utan rösträtt. Arbetarrörelsen svarade med att kalla till massdemonstrationer och slutligen också en politisk storstrejk.
I tre dagar pågick strejken, 15–17 maj. Arbetare inom alla tänkbara industrier deltog genom att lägga ner sina arbeten, runtom i hela landet. I Stockholm märktes strejken tydligt: lokaltrafik, gasverk, bagerier, fabriker, byggarbetsplatser och tryckerier stod stilla. Strejken visade att arbetarna behövdes – och ändå saknade de rösträtt till riksdagen. Motståndarsidan var dock inte lika nöjd. På en av stadens största industrier, Separator, svarade fabriksägarna med att avskeda 600 anställda.
Efter strejken tillsattes en rösträttskommitté i riksdagen som arbetade vidare med frågan. År 1909 så rösträtten till att omfatta fler män, och 1918 kom det första riksdagsbeslutet som gällde allmän och lika rösträtt, även för kvinnor.
