Här skriver Ebba Blomé till sin vän Emelie Hård af Segerstad (senare gift Malmsten) om den dramatiska branden i gasboden vid Allmänna Barnhuset. Hon skriver:
Stm den 7 October 1842
Goda snälla Emelie!
Såsom vanligt får jag börja mitt bref med att bedja dig ursäckta att jag ej längesedan skrifvit och tackat för din sednaste så oändeligen kärkomna skrifvelse, men om du visst huru brådtom jag haft på landet, och huru svårt jag haft att komma till staden så ursäcktade du mig nog. ”eller huru”?
Uti Tisdags kom jag då ändtligen hit då jag genast gick och igenlöste ditt tyg hos Färgaren, ock får jag min stora ledsnad säga att jag ej är nöjd dermed, jag ville att han skulle färga om det för samma betalning, men det var omöjligt, dyrt tyckte jag också att det var, ty det kostade 2 Rd i Färgarelön, får nu se hvad Transportkostnaden blifver kanske det då kommer att stå dig ganska dyrt, men jag rår ej derför goda Emelie. Af Tidningarna har du väl redan funnit att elden varit lös hos oss här på Barnhuset, hela Gasapparaten brann upp, och det var vägg i vägg med oss, till all lycka var det Brandmur mellan Gasboden och våra rum men skafferifönstret låg åt deras trappgång ock det murades genast igen. Lågorna stegå på våra fenster ock öfver taket Gud vare lof! att det ej blåste om natten ty då hade vi varit förlorade det var just natten emellan Tisdagen och Onsdagen, och Mamsell och jag samt min yngsta Bror Gustaf voro ensamma i hela våningen – de öfriga voro på landet, du kan väl föreställa dig vår förskräckelse då drängen kommer upp ock ropar ”Elden står öfver oss” hvilcka saker skall jag först bära ner” sedan kom Slägtingar ock Bekanta, jag skickade genast ut efter Pappa ock Bröderne, Lieutnant Uggla barbacka i carrière efter dem så att de kommo inom en timme till staden, då först blef jag riktigt lugn innandess fick jag lof att råda ock styra sjelf. Jag vet ej hvar jag fick allt mitt mod ifrån ty jag var ovanligt tranquile, och så var Pappa äfven, jag är dock nu efteråt mera ängslig ock förvirrad. Gud vare lof! att nu faran är öfverstånden ock ingenting hafva vi förlorat som jag ännu kan finna, intet några saker lät jag bära ner, utom Bureaun som silfret var uti, ock det tyckte Pappa var mycket förståndigt. Gaslysning blir ej någon nu för i vinter ock hade ej Gasmästaren brunnit upp så vore skadan ej så farlig ty intet något af Barnhusbarnen eller deras saker har gått förlorade, men med Gasmästaren var det mycket bedröfligt, han satte sjelf till lifvet för att frälsa vårt, ty han skulle släppa ut gasen åt gården, ock blef då qväfd deraf, ock sedan innebränd, elden kom lös deraf att han lyste sig med en sticka då han skulle laga något som var sönder och doppade den sedan i vatten som flöt olja ofvanpå, hvilket han ej visste ock oljan började genast brinna. Jag var ej nere på gården, ock såg på elden, ty det fick jag ej för alla, som voro här uppe, vakt sattes genast i förstugorna, så att ingen trashanck kom upp, annars hade väl mycket blifvit bortstulet. Nu har jag berättadt allt så godt jag kunnat, får se om du får någon mening häraf, jag är verckeligen så uppskakad ännu ty det var förskräckeligt. Ledsamt har vi nu här hemma också för Lauras skull ty de skola visst skiljas!!
Jag blef mycket ängslig i Tisdags då jag fick se af Tidningarna att Ångfartyget gick samma dag för sissta gången, ock jag trodde att intet skulle gå mera för i år, men till all lycka går nu Ångfartyget Er: Nordsvall i morgon, ock med honom sänder jag sidentyget ock Tante Malmstens Skinnkrage som du är god ock lemnar henne. Papperet räcker ej till att skrifva mera på äfven tiden tillåter ej mera, ehuru jag kunde hafva mycket att svara på uti ditt bref, det var så roligt att läsa utdraget ur din fästmans bref, äfven som att din syster kommer till Stockholm. Hälsa ödmjukeligen dina kära föräldrar samt Faster Ebba och Tante Malmsten från din evigt tillgifna Wän Ebba. Pappa och syskonen hälsar dig hjärteligen. Wi äro ännu ej inflyttade från landet.
