Den 12 oktober 1619 stod Berit Simonsdotter inför rätta. Hon hade varit anställd hos Anders i Brunna i Botkyrka. Hon berättade att hon fött ett barn i badstugan. Barnet levde inte och såg inte fullständigt ut. Hon lade kroppen på en vedhög i förstugan och sedan visste hon inte vart den tagit vägen. Barnafadern var en ung sadelmakare som hette Jacob som sommaren innan arbetat på samma ställe som hon.
Den 25 november förhördes Berit Simonsdotter igen och berättade att hon inte visste vart barnafadern tagit vägen när han for vidare från deras husbonde.
Ett vittne, Margareta, i vars badstuga Berit fött sitt barn, berättade att hon hört ”något illa” den natt barnet föddes. På morgonen när hon letat efter orsaken till olåten så hittade hon födelseplatsen. Hon hämtade genast ytterligare tre kvinnor som ”på sin salighet” bedyrade att barnet de såg på platsen inte varit så utvecklat att det vid födelsen kunde ha varit kvickt – det vill säga levande. De ansåg att de hade sett resterna av ett missfall.
Eftersom fyra kvinnor vittnade att barnet inte kunde ha varit vid liv när det föddes så kunde rätten inte döma Berit till döden. För sin lösaktighet skulle hon dömas av kyrklig rätt.
Du kan läsa hela målet i den tryckta tänkeboken ovan.
