Nils Palme var elev på Nya Elemantarsskolan. Vårterminen 1912 valde han uppsatsämnet Bostädernas hygieniska anordning. I uppsatsen förundrades han över bostädernas utveckling från små, mörka, rökiga och smutsiga till ljusa, rena, luftiga och varma. Samtidigt uttryckte han också viss kritik mot tidens bostadsbygge.
Så här skrev Nils:
Då man jämför de nutida naturfolkens låga, osunda bostäder med de moderna, ljusa och luftiga hyrespalatsen och betänker, att våra förfäders bostäder hafva varit likadana, så kan man ej annat än förvånas öfver denna storartade utveckling. Tänk på dessa bostäder, låga i taket och i allmänhet med inga eller åtminstone mycket små fönster. Huset består ofta af ett enda stort rum, i hvilket icke endast den kanske rätt talrika familjen utan äfven en del husdjur, såsom hundar, får, höns, ja, till och med svin äro inhysta. Att luften i ett sådant rum icke är den allra bästa, faller ju af sig själft. Dessutom finnes ofta ingen ordentlig rökgång, hvadan röken från den öppna spisen måste röka sig väg genom ett hål i taket. Rummets väggar och tak äro därför sotiga och smutsiga, hvilket just inte är ägnadt att göra det hygieniskt. Bristen på luftombyte skapar därjämte en tryckande osund värme.
Att steget från dessa bostäder till kulturfolkhus är mycket långt, inses ju tydligt. Om vi nu se, hvad som särskilt bidrager till att göra våra bostäder hygieniska, så stå såsom det för mig viktigaste anordningarna för luft och ljus. Med glasfabrikationens storartade utveckling har det blifvit möjligt att göra stora fönster, som göra våra rum ljusa och luftiga. Det synes mig derför vara ett betänkligt och säkert olyckligt förhållande, att man numera gått tillbaka till forna århundradens smårutiga fönster.
En annan anordning, hvarigenom rummens luftighet vinnes i hög grad, är att bygga dem höga i taket. Men äfven i detta vill den moderna byggnadstekniken göra inskränkningar.
En härmed sammanhängande sfträfvan af stor hygienisk betydelse är att komma på en metod, efter hvilken husen kunde byggas dragfria. Genom täta fönster och fönsterbågar har man lyckats komma ifrån fönsterdraget. Draget genom väggarna har man kunnat förhindra genom att vid tegel- och stenbyggnader använda ett grovt murbruk, som fäster stenarna tätt ihop. Vid träbyggnader däremot beklädas ytterväggarnas insidor med en sorts papp som gör bostaden varm och dragfri.
Liksom luft och ljus äro nödvändiga för människan, så behöver hon även värme. Man måste därför vid bostäders anordning taga hänsyn äfven till detta kraf. Jag har förut talat om de öppna spisarna, som visserligen gifva värme men äfven dålig, rökfylld luft. Kakelugnarna däremot uppfyller fordingarna både ifråga om värme och god luft. Röken går i dem flera gånger upp och ned, innan den tillåtas att gå ut i fria luften. Den uppvärmer på så sätt hela kakelugnen, som sedan länge bibehåller värme.
Nils beskriver vidare olika sätt för uppvärmning som kaminer, vatten- och elelement, samt olika byggmaterial för att isolera husen.
Han fortsätter sen med renlighetens betydelse:
”Någonting annat som har mycket stor hygienisk betydelse, är att hålla rent och snyggt. Den ännu mycket använda sopningen och mattpiskningen är synnerligen ohygienisk. Genom att använda dammsugare, sopmaskiner och ”cleaners” af allehanda sorter är det möjligt att i någon mån hålla dammfritt i våra bostäder. Dammet hvirflar då ej runt i rummet såsom vid sopning och piskning. Dessa maskiner börjar nu också få större spridning.”
Uppsatsen avslutas med en förhoppning om att alla bostäder i framtiden ska vara välbyggda, ljusa, rena och varma:
”Då dessa principer blivit allmänt genomförda och det svenska folkets breda lager lärt sig att förstå vikten af att ha en ren, luftig, ljus bostad och öfverkommit sin löjliga rädsla för frisk luft, då kunna vi gå en tryggad framtid till mötes med ett friskt folk förande ett hygieniskt lif.”
Läsa hela uppsatsen i dokumentet till höger.
