Den 24 maj 1917 höll den socialdemokratiska ungdomsklubben Revelj ett möte till vilket de inbjudit poliser. Tanken var att diskutera det våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter som inträffat under några av vårens demonstrationer. En av poliserna som var på mötet var C. H. Olsson. Här kan du läsa hans rapport till polismästaren om mötet:
P. M.
Till Herr Polismästaren.
Beordrad inkomma med promemoria af konfidentiell karaktär öfver ett af ungdomsklubben Revelj utlyst diskussionsmöte torsdagen den 24 dennes kl. 8.15 e.m. i en lokal 2 tr. upp i huset n:r 17 Snt Paulsgatan till hvilket medlemmar från Kamraterna, förening för Stockholms poliskonstaplar, inbjudits, får jag härmed afgifva följande berättelse:
Efter genom annons i tidningen Politiken vunnen kännedom om nämnda möte, beslöt jag att där närvara, dels af nyfikenhetsintresse att få veta möta karaktär om därmed förenade afsikter; dels att genom diskussion bibringa deltagarna en uppfattning om polisens funktion och uppgift, som möjligen kunde skingra den spänning mellan polisen och arbetareklassen, som på grund af de senaste arbetaredemonstrationerna uppstått.
Mötet öppnades af en person, som kallades Nyström, och vore minst ett 60-tal personer närvarande, däraf ett tjogtal kvinnor. Sedan styrelsens förslag till dagordning, som bl.a. innehöll diskussion med inbjudna medlemmar från fören. Kamraterna, blifvit godkänd, höll nämnda Nyström ett anförande däri han påvisade myndigheternas ställning till öfverklassen och arbetareklassen. T. ex: När öfverklassen utan tillstånd anordnade demonstrationståg från restauranten Stora Hassellbacken till Rosendal å Kongl. Djurgården för att hylla Konung Oskar II, beredde den ridande polisen väg, att tåget kom obehindrat fram. Men när arbetarna från möte i Hornsbergs hage ej behagade lämna platsen en och en i taget, utan gick i klump hem genom staden, gick ridande polisen in i arbetarehopen med hugg och slag för att skingra dem. Om arbetarna voro så farliga, som myndigheterna trodde, vore det en lätt sak för dem att beväpna sig, och på grund af arbetarnas flertal måste polisen gå under, men på grund af det tumult som då måste uppstå gingo kanske menniskolif förlorade till ingen nytta hvarken för polisen eller arbetarna. Nystöm ansåg vidare att så länge poliskåren rekryterades utaf f.d. korpraler från regementena, kunde man ej från polisens sida vänta något annat uppträdande.
En person som kallades Johansson hade därefter ordet och kunde ej nog framhålla hur rått och brutalt polisens senaste uppträdande varit, hvilket gjort honom till fullständig polishatare. Polisen hade, sedan senaste kravallerna för 15 år tillbaka, betydligt utvecklat sig för sitt barbariska yrke och voro fullt värdiga sin uppgift, enligt öfverklassens begrepp. Ett par andra talare framhöllo, att polisen i Sverige voro den grymmaste i hela verlden.
Konstapel Lindström framhöll därefter huru ensidigt och öfverdrifvet de föregående talarna kritiserat polisen och frågade dem huru de själfva skulle handlat i dylika situationer. När stenar, buteljer och andra projektiler börja hagla kring öronen, är det en ren själfbevarelsedrift att för sitt fredande bruka våld. Lika lite som någon polisman vill försvara öfvergrepp från polisens sida, lika lite vill väl de här närvarande försvara dem, som i en folkhop öfvergår till våld genom att kasta sten o.d., och ville Lindström bland de närvarande se den person, som underlät att försvara sig om han blefve våldförd. Hvad polisens rekrytering anginge, har det visat sig, att polismän som varit militärer visat större själfbehärskning, än polismän som kommit direkt från civila yrken. Dessutom har polisen endast lagar och förordningar att tillämpa och är polisen, oafsett hur den rekryteras, ej någon part mot arbetarna, som en del talare ville låta påskina.
Undertecknad framhöll derefter, att det alltid varit tacksamt att kritisera polisen. Det ingår så att säga i folkets uppfostran genom att föräldrarna alltid hota barnen med polisen. Polisens anmärkningar träffa lika mycke den s.k. öfverklassen, och en del af dessa klandra polisen på samma sätt som de föregående talarna ha gjort. Allmänheten reflektera aldrig efter orsaken, utan skjuter alltid skulden på polisen. T.ex.: En hundägare får anmärkning för att hans hund sprungit lös i plantering. Han reflekterar aldrig öfver att Öfverståthållareämbetet på stadsfullmäktiges begäran utfärdat sådant förbud, utan påstår ogenerat att det är kitsligt af polisen att ta hunden. Likaledes göra arbetarna när de demonstrera utan tillstånd. De tänka ej heller på att alla demonstrationståg utan tillstånd är förbjudna och att polisens uppgift är att skingra dem. Det finnes inget yrke hvars arbete är så utsatt för kritik som polisens. Om arbetarna voro mera fogliga att ställa sig till efterrättelse polisens befallningar, skulle förhållandet mellan polisen och arbetarna blifva bättre. T.ex.: En person blir på gatan af polisen anhållen. Personen i fråga kan vara fullt nykter. Folket ser då genast ett öfvergrepp från polisens sida och börjar taga parti för den anhållne genom att försöka fritaga honom. Den anhållne känner sig uppmuntrad och börjar göra motstånd, och det blir till slut ett s.k. polisuppträde. Hvad har nu folkmassan med detta ingripande gjort för sorts tjänst åt den anhållne? Ja, dels får den anhållne plikta för motstånd, dels får någon eller några af den anhållnens partitagare plikta för sitt uppträdande, hvilket aldrig behöft inträffa om polisen fått sköta sin tjänst i fred. Hvad skulle de närvarande säga om de i sitt arbete blefvo utsatta för dylikt?
Såväl förenämnda Nyström som Johansson hade därefter ordet och medgåfvo villigt polisens svåra tjänst, och att arbetarna rätt ofta voro skulden till de af mig och Lindström relaterade förhållanden, men ansågo de, att om en stor del af kåren är human, är dock systemet och befordringsförhållandena sådana, att de uppmuntra en del polismän till brutalitet för att vinna befordran. Det hade nämligen vid de senaste kravallerna visat sig, att befälet jämte detektiverna och ridande polisen alltid framträdde värst. De uttalade sig för, att polisens tjänst från arbetarnas sida, ej skulle bedömas efter sina gärningar.
Efter diskussionens slut vid kl. 11.15 tiden e.m. aflägsnade vi 3 polismän oss. Mötet fortsatte att behandla öfriga frågor på dagordningen. Fullständig parlamentarisk ordning var rådande hela tiden vi voro närvarande.
Stockholm den 29 maj 1917
C. H. Olsson
polisman i n:r 376, 7. polisdistriktet
Den omnämnde konstapel Lindström skrev också en rapport.
