1942 hade regeringen beslutat att Stockholm skulle få sitt eget stift eller biskopsdöme, vilket ju innebär att Stockholm ska få sin egen biskop. Denna händelser väcker minnen till liv i den 82-årige kvinnoförkämpen Carl Lindhagen. Han avslutar sin motion:
”Mina gamla huvudsakligen lyckosamma bemödanden för kvinnans tillträde till åtskilliga endast för män tillgängliga befogenheter kommo mig i tankarna. Vad som då ej lyckades, var trots påminnelser till och med från kvinnor, upphävandet av förbudet för kvinna att bekläda prästerligt ämbete. Något inom mig sporde tillika: varför skall den nya biskopen nödvändigtvis vara en man. Inför slik tillskyndan från forna tider återuppflammade i min håg vår fåfänga strid på barrikaderna för kvinnans rätt att även från predikstolar föra talan för guden inom oss. Detta så mycket rimligare som kvinnorna, åtminstone de äldre och de gifta, äro vida mer lyhörda för religionernas ensamt lysande och belysande maningar än den maskulina världen.
På grund av vad sålunda anförts och bevisats tillåter jag mig hemställa:
att stadsfullmäktige ville berika och kultivera sin ecklesiastika budget och därmed även riket i övriigt med att hos kungl. maj:t anhålla om initiativ till upphävande av gällande förbud för kvinna att innehava prästerligt ämbete.”
Stadsjuristen och Stadskollegiet menade att det inte var stadsfullmäktiges sak att uttala sig i saken. När frågan kom upp till beslut 7 december 1942 höll stadsfullmäktige med om det. Signe Höjer yttryckte dock sitt stöd för motionens syfte.
