1879 grundade den kände läkaren Anton Nyström det Positivistiska Samfundet i Stockholm. Positivismen var en filosofi, eller religion som det ibland kallades, som skapats av den franske filosofen Auguste Comte. Positivismen gick i grunden ut på att överge religiösa föreställningar och fokusera på vetenskaplig forskning istället. Dessutom fanns ett starkt kärleksbudskap - det gällde att leva för andra människor. Comte, och Nyström i hans efterföljd, valde även att lansera positivismen som en mänsklighetens religion.
I Anton Nyströms bostad på Wahrendorffsgatan 10 samlades därför positivisterna till sammankomster som till formen liknade en kristen gudstjänst. Den här handskrivna texten, förmodligen författad av Nyström och åtskilligt inspirerad av Comte, ger en bild av hur en positivistisk sammankomst kunde se ut. Texten inleds med en "liturgi" och följs sedan av en bön och en slutbön. Men vad ber de gudlösa positivisterna till? Mänskligheten!
Den positivistiska liturgin, bönen och slutbönen renskriven:
Liturgien:
Högtidsbön på Mensklighetens fest.
Låtom oss på denna dag, mensklighetens högtidsdag, hängifva oss åt betraktelser af den innerliga gemenskap, som förenar oss med alla de samfund, hvilka bekänna sig till samma tro som vi, först med vår moderkyrka i Paris, sedan med alla dess spridda medlemmar; med alla andra trosbekännare, monoteister, polyteister, fetischister, hvilkas skiljaktigheter äro underordnande den gemensamhetskänsla, som utmärker det andliga föreningsbandet; med hela menniskoslägtet, ja, med menniskan, som på hvilken ort, och i hvilka förhållanden hon än må befinna sig, ändock alltid tillhör mänskligheten.
Låtom oss äfven besinna vår gemenskap med de djurslägten, som under menniskans långa utveckling ha varit och ännu äro, hennes följeslagare och medhjelpare.
Låtom oss lefva i ett innerligt samband med alla våra föregångare, den öfvervägande delen af vårt slägte, som utgår det flydda.
I tacksamt minne skola vi bevara alla dessa slägtens verk, hvilka vi fått i arf, och söka att lemna dem förökade till våra efterkommande. Ja, må vi erkänna de dödas makt! Vi böra också känna oss tacksamma mot vår gemensamma moder, Jorden, den planet som är vår hemvist liksom ock mot allt, som tillhör vårt solsystem, vår verld, och dermed sammanbinda erkänslan mot Rymden, der verlden rör sig och som alltid varit gynsam för människan, och kan blifva det än mer då vi tänka oss densamma vara sätet för de eviga lagar, hvilka bilda menniskans försyn och som böra leda alla våra intellektuella och moraliska handlingar.
Från det närvarande och det förflutna skola vi vända vår tanke mot framtiden, till kommande slägten, hvilka lyckligare än vi skola följa oss på denna Jord. Tanken på den bör ständigt vara lefvande i vårt sinne – om vi hos oss vilja befästa mänsklighetsbegreppet, sådant det blifvit uppenbaradt af stiftaren af vår religion, genom att fullständigt fatta dess sammanhängande följd, som så skönt utmärker detsamma.
Åminnelse af Mensklighetens störste tjenare, Auguste Comte, har sin rättmätiga plats vid hennes största fest, som förnämligast är helgad, åt minnet af alla dem som äro Kända, som dem hvilka förblifvit okända, och åt åminnelsen af alla de verk, som de hafva gjort och gemom hvilka de fortlefva.
O! Du, visaste och ädlaste Mästare! Må vi som kalla oss dina lärjungar, lifvade af ditt föredöme, ledda af din lära, kunna öfvervinna de hinder sp, likgiltigheten och fiendtligheten ställa i vår väg; må vi i dessa orofulla tider icke hoppas på någon belöning, icke låta oss nedslås, då våra bemödanden ej krönas med framgång – och med ett undergifvet och vördnadsfullt sinne fortsätta det verk, åt hvilket så många gaf sitt lif, den mänskliga pånyttfödelsens stora verk!
Bön:
Stora makt, som vi här erkänna som den högsta makt, Mensklighet, hvars barn och tjenare vi äro, af hvilken vi mottaga allt, och som vi äro skyldiga att återgifva allt, må vi alla söka att känna dig bättre, för att älska och tjena dig mera; och må i denna sträfvan våra känslor blifva renare, sannare och djupare, vår tanke mera upplyst och stärkt, vår handling mera fast och ihållande, på det att vi sålunda efter måttet af våra krafter i vår tid må påskynda den tidpunkt då du i allas åsyn skall visa din makt, och ingå i ditt rike, hvarest alla raser och nationer, alla medlemmar af den af stridigheter ännu så splittrade menskliga familjen, öfverväldigade af makten i enheten i det förflutna, skola ställa sig under din ledning, de lefvande under de dödas styrelse, och hvarest hvar och en, förenad som han är med sina likar genom samma tro och känsla, utför den del af det menskliga framstegets arbete, som tillkommer honom, i en fredlig samverkan, framskridande genom tiden, för att nå ett tillstånd allt mer fullkomligt, till din ära och oräkneliga slägtledens gemensamma bästa, samt till nytta för de varelser som bero af menniskan, hvilka alla ständigt skola ega din sköna Planet, denna Jord som är din boning.
I gemenskap med dig, med det förflutna och det tillkommande, må vi alltid hafva detta stora mål för våra ögon för att stärka och förädla hela vårt lif och vårt arbete.
Slut-bön:
Då vi ära dig, heliga Mensklighet så som det är vår pligt för alla de välgerningar som du i det förflutna har hopat öfver oss; för de stora skatter af vetande, skönhet och vishet, som du lemnat oss; för den långa följd af stora typer; den mängd af vittnen som trösta, uppehålla och leda oss då vi det behöfva; ja, för den fulla friheten att handla och tala som vi åtnjuta; vi bedja att vi icke må visa oss ovärdiga sådana gåfvor, men att vi, dag efter dag, i all ödmjukhet och uppriktighet, med full frimodighet och likväl med ömhet för andra, må ära dig, och i det vi bistå andra i den gemensamma sträfvan, vi ock må få de oändliga fördelar, som gemenskapen med dig ensam kan gifva: Förening, Enhet, Beständighet.
Tron på Menskligheten, Kärleken till Menskligheten, Hoppet till Menskligheten skydda oss och ingifva oss frid med oss sjelfva och med andra, idag och alla dagar.
