1902 ställdes en rad krav på dem som ville rösta i allmänna val. Förenklat kan man säga att vuxna män med en årsinkomst på över 800 kronor fick rösta till Riksdagens andra kammare. Det konservativa Fosterländska förbundet ifrågasätter i den här propagandaskriften om det verkligen behövs någon utvidgning av rösträtten utöver detta. Här presenteras en rad argument mot en allmän och lika rösträtt. Såsom till exempel:
- De flesta arbetare har enligt skriften redan nått en årsinkomst på 800 kronor och får därför redan rösta fram representanter (åtminstone till Riksdagens andra kammare). Vore det inte bättre att ”höja arbetaren till rösträttsstrecket än att sänka strecket till honom”?
- Det är enligt författarna inte folket självt som krävt rösträtt utan ”maktspekulanter, radikala tidningsskrifvare och yrkesagitatorer, som landet rundt sökt sprida missnöje bland arbetareklassen, ställt till folkmöten, där brandröda tal hållits, och stiftat ’folkriksdagar’, där en lös och lättledd samling af pratsamma personer sammanförts till ovärdiga demonstrationer mot bestående, bepröfvade förhållanden och lagbunden ordning.”
- Genom ”arbetarnes röster skola politiska äfventyrare framhjälpas till makten”.
- Med rådande statsskick har landet ”gått framåt i alla riktningar”. Så varför förändra det?
- I Sveriges riksdag förekommer inte ”slagsmål och andra afskyvärda uppträden” som det enligt skriften gör i länder ”där den allmänna rösträtten till lagstiftare satt personer, hvilka äro alldeles ovärdiga ett så högt medborgerligt förtroende.”
- Man ska inte få rösta om man inte betalar skatt.
Framåt slutet av skriften kommer Fosterländska förbundet med en rad förslag på nya rösträttstreck, d.v.s. kriterier som bestämmer vem som ska få och vem som inte ska få rösta.
