I början av februari 1887 får statsminister Robert Themptander en diger bunt papper från Socialdemokratiska förbundets agitationskommitté. Cirka 1300 personer som uppger sig vara arbetslösa har skrivit på ett upprop med krav på ”Rätt till arbete!”
I en handskriven skrivelse riktad till statsministern förtydligar fem ledande socialdemokrater vad man vill att regeringen skall göra – och varför:
Till Statsministern.
Det kan icke vara Eder obekant att den regelbundet återkommande arbetslösheten, som gör hvarje vinter till en tid af ökade lidanden och fördubbladt elände för en del af den arbetande befolkningen, detta år antagit en verkligt fruktansvärd utsträckning, synnerligast här i hufvudstaden. Tusenden och åter tusenden ha i månader trots alla försök att skaffa sig arbeten måst gå utan sysselsättning, och då ej få af dessa olyckliga ytterligare hafva hustru och barn att försörja torde man utan någon som helst öfverdrift böra uppskatta deras antal, som i denna stund här lida nöd, i följd af arbetsbrist, icke i tusental utan i tiotusental.
För att visa att dessa våra uppgifter om nödens stora utsträckning är endast allt för väl grundade, bifogar vi ett antal till oss inkomna listor upptagande omkring 1300 namn på arbetslösa, och insamlade under loppet af de senaste förflutna 20 dagarne. En planmessigt bedrifven officiel undersökning skulle gifvetvis ha lemnat en långt högre siffra. Men äfven de ytterst ofullständiga uppgifter vi kunnat anskaffa vittna i all sin nakenhet om ett socialt elände, som torde vara förtjent att af statsmakterna tagas i allvarligaste öfvervägande.
Klart är att arbetsklassens inbördes solidaritet, som tar sig uttryck i de understödskassor af alla slag, som arbetarne sjelfva upprättat äfvensom i mera tillfälliga inskramlingar för nödlidande kamrater, icke kan förslå gentemot en så vidt utbredd nöd; och i än högre grad kan den s. k. välgörenhet, som öfvas från de egendomsbesittande klasserna, förliknas vid en droppe i hafvet. Här måste andra, större krafter till. Och det är derför vi på uppdrag af Socialdemokratiska förbundet och Fackföreningarnes centralkomité, hvilka föranstaltat den ofvannämnda undersökningen om arbetslöshetens utsträckning i Stockholm, ett uppdrag som ytterligare bekräftats på ett af omkring 4000 personer besökt möte af de arbetslöse vid Lill-Jans, vända oss till Eder såsom regeringens främste man med uppmaning att använda Edert inflytande till att skaffa de hungrande bröd och de arbetslöse arbete.
Efter vår öfvertygelse är det samhällets skyldighet att se till att samtliga dess medlemmar kunna få föra en menniskor värdig tillvaro. Och det måste anses vara statens oeftergifvliga pligt att ingripa till utjemnande och afhjelpande af sådana samhälleliga missförhållanden som att tusentals kraftiga, arbetsdugliga individer utan något som helst eget förvållande råka i elände, fast de ingenting annat och högre önska än att med ärligt och samhället gagnande arbete förtjena sitt eget och de sinas uppehälle.
Att staten också på dessa sätt fattat sin uppgift, att den har både rätt och pligt att bispringa samhällslager, som i ett eller annat afseende anse sig betryckta, derom behöfva vi helt säkert icke mer än erinra Eder. Det är ju med tillämpande af denna grundsats som egare till jord och industriela anläggningar anse sig kunna fordra statens ingripande för att genom tullagstiftningen på sin egendoms värde höjdt. Hvad är väl en del jordägares fordringar på skattelindringar eller kronoarrendatorernas begäran om arrendeafgifternas nedsättning annat än sådana anspråk på hela samhället från vissa samhällsklasser? Eller för att taga ännu ett annat exempel, när en af regeringen sjelf tillsatt komité nyss trott sig böra föreslå de enskilda jernvägarnas inköp af staten, har icke det uttryckligt angifna skälet härför varit frigörande af det kapital, som af svenska kapitalister nedlagts i dessa anläggningar?
Vore det med sådana exempel för ögonen verkligen för mycket begärt om staten för en gång gjorde ett grepp i sin för närvarande ju så öfverfyllda kassakista till fördel, icke som alltid förut för någon grupp inom de egendomsbesittande klasserna, utan för de arf- lottlösa i samhället, för dem, åt hvilka inga rättigheter förlänats, för dem, hvilka dock ytterst bära upp samhällsbyggnadens glänsande öfverlager, för arbetarne med ett ord!
I förhoppning att Ni i likhet med oss måste finna denna vår anhållan berättigad och i förhoppning äfven att svenska riksdagen icke skall visa sig likgiltigare för oförvålladt elände inom de arbetande klasserna än inom samhällslager, som trots allt betryck dock ej i aflägsnaste mån jemförligt få smaka på hvad nöd vill säga, lemna vi härmed de arbetslöses sak i Eder hand, i det vi till sist blott taga oss friheten att förslagsvis till Edert bepröfvande framställa följande önskningar:
1o Direkt statsunderstöd till afhjelpande af ögonblickets nöd;
2o Skyndsamt påbörjande af redan beslutade allmänna arbeten, på statens räkning, med garantier mot arbetslönernas oskäliga nedpressande.
3o Räntefria lån af staten till de kommuner, hvilka är villiga att sjelfva lemna anslag till utförande af offentliga arbeten.
Stockholm den 2 februari 1887.
E. A. Nordman. G. J. Svensson. E.O. Borg.
J. N. Engström. Axel Danielsson
Statsministern skickar handlingarna till överståthållaren i Stockholm Gustaf af Ugglas tillsammans med ett brev:
Till Herr Öfverståthållaren m. m. friherre af Ugglas.
Sedan E. A. Nordman jemte fyra andra personer till mig öfverlämnat en af dem undertecknad och af åtskilliga listor med namnteckningar åtföljd skrift, hvari begäres statens mellankomst för afhjelpande af den arbetslöshet och deraf alstrade nöd, som för närvarande vore i hufvudstaden rådande, har jag, med bifogade af omförmälde handlingar, velat bringa deras innehåll till Herr Friherrens kännedom, och då arbetslöshet uppgifves vara i stor omfattning för handen, vågar jag utbedja mig benägen upplysning, huruvida genom de åtgärder Stockholms stad i anledning deraf, såsom kändt är, vidtagit eller eljest tillräckliga arbetstillfällen kunna anses beredda hufuvdstadens nödstälda arbetarebefolkning.
Stockholm den 8 februari 1887.
O. R. Themptander
När överståthållare af Ugglas får detta förhör han sig om saken med C. J. Knös som är byggnadschef vid Stockholms stads byggnadskontor. Byggnadskontoret har av allt att döma ansvar för många av stadens nödhjälpsarbeten. Knös redogör för läget i en P. M.:
Den 5 februari 1887 har till erhållande af nödhjelpsarbete inalles anmält sig 1210 personer; Af dem har
216 återtagit sina betyg
85 blifvit lofvade arbete, men ej vidare afhörts,
87 anvisats arbete, men ej infunnit sig, och
822 voro ofvan nämnde dag i arbete.
Ingen, som anmäler sig, afvisas numera, utan åt alla som tillhöra Stockholm kommun anvisas arbete.
Inalles sysselsattes nämnde dag 2343 man vid stadens allmänna arbeten, hvilken styrka är mer än dubbelt så stor som den, hvilken vid vanliga förhållanden anävndes vid dessa arbeten.
Stockholm den 11 Februari 1887.
C. J. Knös.
Alla dessa handlingar finns samlade – tillsammans med en två-centimetershög med signerade upprop – i en särskild volym i Äldre poliskammarens arkiv på Stadsarkivet.
