Selma Lagerlöf (1858-1940) utbildade sig till lärarinna på Högre lärarinneseminariet i Stockholm mellan åren 1882-1885. Här kan du läsa hennes examensskrivning om teatern som en guds predikstol.
"Äfven teatern är en Guds predikstol bland menniskorna (H.C. Andersen)
Det är sant att ordet, såväl det talade som det skrifna, eger ett ofantligt stort undervisande eller ledande inflytande på menniskorna. Men erkännas måste, att den lärdom, som lifvet, som den omedelbara erfarenheten gifver, har en större makt öfver oss än den lärdom vi erhålla genom tal eller skrift. Under medvetandet härom har hos oss utvecklat sig en konstart, som till en början kanske blott var en religiös undervisningsmetod. Medeltidens prester ville med de mysterier och mirakler, hvilkas uppförande ombestyrdes af dem, endast på ett synnerligen kraftigt sätt inskärpa religionens bud i folkens sinnen och gifva en klar föreställning om helgonens lidanden. De illustrerade ordet med scener, gripna ur lifvet, och dermed blef en konstart, som länge varit förgäten nämligen den dramatiska, återupprättade.
I våra dagar skulle man väl kunna tycka, att dramatiken, ehuru den framsprungit ur kyrkans sköte, helt och hållet lösgjort sig från dess inflytande. Detta vore dock mycket sorgligtbåde för kyrkan och teatern. Den förra skulle derigenom hafva förlorat sitt bästa redskap, skulle hafva förspillt en af sina käraste tankar, den att predika genom lifvets skiftande företeelser, genom den inblick i händelsernas gång, genom den kunskap om försynens vägar, som den sceniska framställningen gifver.
Dramatiken åter skulle ju derigenom berövas sitt högsta innehåll och förlora all hållning. Säkert är också, att dess skiljsmessa från kyrkan, eller rättare sagt, från religionen är blott skenbar. För att rätt förstå detta bör man dock besinna, att man ej får dömma dramatiken efter dess sämsta, utan endast efter dess bästa alster. Detta är ju en rättighet, som tillerkännes hvarje enskild mästare, då bör den ju äfven tagas i anspråk af hela konstarten. Man får också väl komma ihåg, att dramatiken är en konst och att en sådans hufvudändamål ej kan vara det att verka direkt sedelärande.
Allt predikande i vanlig mening förfelar sin verkan, då det förekommer på scenen. Det är till de stora skalderna, till Shakespear och Ibsen, till Goethe och Schiller, man har att gå för att lära sig huru teatern kan blifva en Guds predikstol bland menniskorna och förvissa en af de herligaste han bland dem upprättat åt sig.
Det är, då dessa store män framlägga för oss den djupa kunskap deras snillle förlänat dem försynens underfulla vägar, det är, då Faust efter ett lifslångt sökande hinner fram till Gud, då Mackbeth förkrossas af den straffande makten i sitt eget bröst, som den dramatiska konsten predikar på sitt eget, gripande sätt. Det är också då dylika taflor upprullas för oss, som vi finna huru ofullkomligt våra dagars teater motsvarar hvad den kunde och borde vara. Det är dock möjligen så, att vi ännu blott inövas till att fatta det dramatiska framställningssättet, och att vi, sedan vi lärt oss att rätt njuta deraf, alltså skola bjudas skönare och fullkomligare verk i den verld, som teatern kallar oss att skåda."
