I Stadsarkivet finns en arkivlåda från Äldre poliskammaren med "handlingar angående stämplingar mot Karl XIV Johan". I den finns en samling dokument från 1819-20 om den 45-årige lantmätaren Carl Fredrik Löfqvist, 45 år, som fängslades misstänkt för konspirationer mot kungen. Bland handlingarna finns en serie brev från Löfqvist till pigan Johanna Segerström, som lämnade mat åt Löfqvist i cellen.
I det här brevet skriver Löfqvist att han är glad då Johanna visat honom ett kärlekstecken. Som i sina andra brev ger han henne instruktioner om vad hon ska göra. Dessutom berättar han hur det går till när de smusslar brev till varandra i fängelset. Brevet renskrivet:
”Huru din smörgås smakade mig, enda Vän, lärer du Knapt tro: jag hade så när ätit opp altsammans. – Olyckligt vis, åt jag den andra först, och som jag satt länge i ensamheten och grubblade, åt jag den senare uti fulla mörkret och kunde icke mera se at läsa! – Jag kunde icke somna för oro – Kl. ½ 4 kunde jag ändteligen njuta innehållet: ack! Hvad jag såf sött sedan hela morgonstunden. Och sen glädde du mig med din åsyn: jag beklagade dig där nere vid myntet uti blåsten. När du sedan Kom mot middagen våt som en höna måste du varit långt bort, jag hade icke sett dig passera. Tack, min hjertas heligaste tack för all din möda! – Först vill jag påminna dig om åtminstone et ark papper omkring nästa smörgås, men akta at besmörja det jag måste nödvändigt bruka Papper. Min systerson Adolf kan hämta hemma om du ej har tillgång till något, jag har lämnat Papper nog hos syster.
Uti en smörgås måste du säga mig, men med största möjliga uprigtighet, utan at väga ord, med alfvar och utan omsvep, hvad man tänker och säger och Dömmer om min sak och min arrestering. Det är en stor vänskapstjenst du gjör mig; sedan skall jag låta dig veta rätta sanningen med samma uprigtighet; men det får ingen mer än du din fru och din far läsa: icke en gång Adolf. Detta väntar jag med Smärta på! – Säg sedan åt Adolf om mina Nattkappor; Kragar och halsdukar – Jag ville äfven hafva mina små stöflor.
Idag anser jag det för omöjligt at kunna komma till mig: Vi måste vänta tills något Vindspel kommer på Vagt igän. –
Du säger i din lilla söta smörgås, at vi skola förenas i döden; Jag tänker at det skall ännu ske uti lifvet – ty om ödet slet mig ifrån dig, så har jag hufvud nog at slita mig från ödet. Öfvergif mig bara icke på lösa rykten. Sanningen är at jag risquerat mycket; men som min sak nu står, Kunna de icke mer än förvisa mig Landet – och då går jag till Westindien. Ville du då följa mig så skulle jag bära dig på mina händer och sörja Kärligen för dig – men jag tror nog at jag blir fri utan Krångel.
Ack min söta Jeanna, om jag hade känt dig den 16de february, hade både jag, du och din beskedliga Fru varit lyckliga människor nu! – hälsa din hedervärda far, din fru och dig med, från din oföränderlige Vän.
Carl L.
Papper papper papper!!!”
