Om teckningsämnet i skolorna under början och mitten av 1800-talet främst inriktade sig på s.k. linerarritning, med fokus på utbildning i geometri och industridesign, så reformerades undervisningen på 1870-talet av den tyske pedagogen och professorn A.Stuhlmann mot mer frihandsteckning. Stuhlmann gav ut tre metodikböcker där eleverna fick börja med att på ett förprickat blad binda samman prickarna, först bara två och två eller tre och tre, men sedan med allt större variation och komplexitet.
I ”Lärobok i frihandsteckning II”, avsedd för barn mellan nio och tolv år, fick eleverna börja med enklare former som det var tillåtet att variera. Det var även tillåtet att uppfinna egna former utifrån de givna mallarna s.k. ”fri uppfattning och framställning av givna former” som Stuhlmann uttrycker det. Man övade också teckning ur minnet.
Så småningom övergick man till att kopiera gipsreliefer från förlaga och senare att teckna av växter, blad tagna ur naturen, och av dessa skapa egna ornament.
Vi sekelskiftet 1900 var undervisningstiden i teckning två timmar per vecka. Det sägs att Stuhlmanns metod var populär bland lärarna eftersom dessa inte behövde kunna teckna själva.
