Magnus Ladulås
Egentligen Magnus Birgersson, f ca 1240 död 1290
Magnus Birgersson föddes som tredje barnet, andra sonen, till Birger jarl och Ingeborg Eriksdotter. Vi vet inte mycket om hans barndom, men pappa Birger måste ha varit borta mycket i och med den position han hade som en kungens man och senare jarl. Vi kan förutsätta att Magnus och hans syskon fick en gedigen skolning och bland annat lärt sig latin.
Han blev Sveriges första hertig, den titel som hans far bytte ut jarltiteln med. När storebror Valdemar valdes till kung 1250 fick Magnus titeln iunor dux sweorum, ung sveahertig.
Bröderna hamnade efter faderns död i konflikt med varandra. Konflikten rörde hertigdömets roll och säkert en hel del annat som vi inte vet något om. 1275 bröt Magnus helt med Valdemar och sökte stöd hos kung Erik Klipping i Danmark. Tillsammans besegrade de kung Valdemar i strid vid Hova i Västergötland. Den 22 juli samma år valdes Magnus till kung, men redan i januari använde han sig av ett majestätssigill. Han kröntes i Uppsala i maj 1276.
Magnus maktställning var till en början osäker men stabiliserades runt 1280. Då hade Valdemar avträtt sin arvsrätt, stormännen hade försonats eller avrättats och kyrkan hade vunnit privilegier. För eftervärlden är Magnus känd som en kyrkans beskyddare, för inrikespolitisk nydaning och som den som skyddade böndernas lador. Tilltalsnamnet ”Ladulås” är tidigast belagt till början av 1400-talet. Betydelsen är omdiskuterad, men gängse tolkning är att Magnus genom gästningsförbudet i Alsnö stadga satt lås på, alltså skyddade, bondens lada.
Inrikespolitiskt fortsatte han det arbete som Birger påbörjat. Han ordnade förhållandet mellan kungen och stormännen i Alsnöstadga (1280) och Skänninge stadga (1284). Stormännen var missnöjda med de utländska herrar som Magnus omgärdade sig med eftersom det innebar att svenska stormän gick miste om fördelar och makt. Detta ledde till uppror, som kungen kväste genom avrättningar och förmåner. I stadgorna sattes regler för den beridna rusttjänsten - den som tjänade kungen med stridshäst fick skattefrihet för sin jord. Riddarna (de främsta medlemmarna i stormannaklassen) gjorde sitt intåg i Sveriges historia. De första kända riddardubbningarna i Sverige skedde vid Klara klosters invigning.
Genom handelsöverenskommelser (1285-1288) knöt han Gotland och Visby till den svenska kronan.
Han lät bygga stenborgar/slott med slottslän och lade om skattesystemet.
Ett kungens råd omtalas runt 1280. Detta skulle träda i funktion om tronföljaren var omyndig vid Magnus frånfälle.
Han gav stora donationer till kyrka och kloster och kyrkan fick skattelättnader. Framförallt verkar franciskanerna legat honom varmt om hjärtat. I Stockholm låg han bakom Gråbrödrakonventet (franciskanerna) och Klara kloster (klarissorna – franciskanernas kvinnliga gren). Han stiftade även franciskanerkonvent i Nyköping, Jönköping, Arboga och Linköping. Men nog hade även frikostigheten mot kyrkan realpolitiska skäl. Magnus hade genom avsättandet av sin egen bror hamnat i onåd med kyrkans män. Detta överbryggdes med hjälp av donationer och skattelättnader.
1276 gifte han sig i Kalmar med Helvig av Holstein, dotter till greve Gerhard I av Holstein och Elisabet av Mecklenburg. Helvig avled 1324. De fick åtminstone sex barn. Dottern Rikissa blev så småningom abbedissa i Klara kloster grundat av fadern och vilar i samma grav som sina föräldrar. De tre sönerna Birger, Erik och Valdemar hade interna stridigheter och är än idag omtalade från Håtuna-leken och Nyköpings gästabud. Redan 1284 såg Magnus till att sonen Birger valdes till tronarvinge. Birgers gemål blev den danska kungadottern Margareta. Dottern Ingeborg giftes i sin tur bort med den danske tronarvingen Erik Menved och så tryggades alliansen mellan de svenska och danska kungarna. Paret hade ytterligare en son vid namn Erik. Han var förstfödd, 1277, men dog endast två år gammal.
Efter en längre sjukdom avled Magnus den 18 december 1290 på Visingsö. Erikskrönikan anger ”sot” som dödsorsak. Vad det är för sjukdom vet vi inte riktigt. Bönderna ska ha burit hans kropp till Stockholm där han enligt egna önskemål begravdes i franciskanernas klosterkyrka. Han var förste konungen som valde Stockholms som viloplats. Monumentet över hans grav uppfördes av Johan III på 1570-talet.
