Här hör ni bygdemålstalare Calle Lindström från Norrköping berätta en skröna om en Stockholmsresa.
Texten:
När ja' va'te Stockholm
Jo, si det var så att jag skulle fara te Stockholm
för att hälsa på systerson min, Carl-Magnus, han som
har blitt sådan där basfiolfodralmakargesäll, och så kom
jag in te stan och te station där tåga går, men jag har
hört talas om att det skulle va billigare te åke på fraktgods
så att jag tog och kröp i e' stor och tommer låda som
stod där, ja, det var en hel hoper lådor förresten, och då
kom nån och sa att alla de här lådorna som ä tunge och fulle
di ska gå norrut te Stockholm sa han, och så spikte di
igen den där lådan som ja satt i och så bar det iväg och hur
länge jag satt där det vet jag inte men nog var det åtte dar,
det var det, och te slut var ja framkommen, men si då hade
ja karvat ett hål på locket på lådan och låg och glodde i och
då hörde ja nån sa: kör ner oxarna här sa han, och ställ dom
här, sa han, och då kom det någe ??? och la sej över hålet
och då pillade ja påt, det va svansen av en av di där oxarna,
förstår ni, men då drog ja ner hela svansen, och jöstingen va
de bar iväg, ja först gick de bara på traven, men sen!
Och lådan slog ??? ?? och slog emot en knut och gick sönder och jag kom ut.
Och en hundra hoper av folk förståss ni vet sånt där. Men så kom en sån här långer granner karl, en sån här "naturellist", en sån här med ränder på kläderna och en stor snabel vid sidan, och han fråga om jag ville bli artillerist, nä, men det ville ja inte bli sa jag, utan jag skulle bli nå ????, sa han, å så stod det på en knut, QV stod det, och det frågte jag vad det skulle betyda, och då var det en som sa,
Det betyder kvarter, sa han, ja, det är just vad jag behöver,
sa jag, så att jag kom in där i en stor farstu med glasdörrar,
och så stod det på en dörr: Skjut, stod det, men jag hade inget att skjuta med för det får en lov å ha bössa eller pistol te, förrn jag tog snusdosa och drämde te på dörren, det var så glasbitarna yrde om 'et, men då kom ett kvinnfolk ut: Vad vill han? sa hon,
Ja, jag söker kvarter, sa jag, Åja, vänd, sa hon, och kom tebaks och hade en polis me sej, och likadant sa han, Vad vill du? sa han, eller,
Vad vill ni? sa jag, jag söker kvarter, ja det ska du få
av mej, sa han, kom med du, sa han, och det fick jag med, ja, en kan inte tale om 'et, förstås, det var inte vad det va, å inte va det någe billigt det var det inte, för så mycket pengar jag hade så tog de, å så fick polisen köpe biljett åt mej så jag kom hem igen.
Ja, det roligaste som var kanske så var det på tåget hem
förstås, där hade jag sällskap me en finer pojk, en sån här
student, det var en livad själ, ser ni, han har vart överallt
bortikring i världen, i Afflasinien och Mittipotanien och ibland
vilde européer och kandelabrar och vi sjöng visor och hade trevligt, å vi hade livat, det var kanske det roligaste.
Men si, jag har aldrig talt om för nån människa den här paschasa, och aldrig lär nån få veta't heller för det kan en ju inte tala om sånt här, det är ju klart, för folk, å det ska komme ut sen å di ska grina åt en annan hur en hålls å kanske ser att en har burit sej galet åt, å det är ingen som vet att jag har vart i Stockholm det vet ni inte, så det så...
