Bildtext: Bilden [...] visar de övermannade tre unga kuppmakarna efter polisens ankomst. Karl Göran Edqvist sitter i stolen, och bakom honom står den yngste i trion, Lars Olof Bergman. Till höger med handen för ansiktet skymtas Wollrath Tham. Edqvist är, som man kan se, ganska illa däran efter Sillénarnas försvar.
Artikel ur Dagens Nyheter (DN) den 8 februari 1931:
"Tre skolelever anhållna och kunna vänta svårt straff. Skarpladdade vapen. Ytterst allvarligt, säger kriminalchefen. Lappoimpulser: Sillén skulle målas röd. De anhållna äro kända mäns söner. Tre fascistiska elever från Saltsjöbadens samskola, 17-årige Karl Göran Edqvist, 17-årige Wollrath Tham och 15-årige Lars Olof Bergman - samtliga söner till socialt mycket högtstående män i Stockholm - försökte på lördagskvällen [den 7 februari 1931] bemäktiga sig Moskvatidningen Ny Dags redaktionslokaler, och speciellt hade man för avsikt att slå Hugo Sillén själv i bojor. Det kom till vild kalabalik, och under den drogo två av ynglingarna var sina två revolvrar, av vilka tre voro skarpladdade och den fjärde en skendödsrevolver. Polisen, som måste ingripa, anser det planlagda överfallet mycket allvarligt, och intendenten Zetterquist framhåller vid ett samtal med Dagens Nyheter att händelsen kunnat få helt oöverskådliga konsekvenser. Tham och Bergman sitta anhållna, under det att Edqvist än så länge vårdas på sjukhus. Hans ena arm vreds nämligen ur led av en kommunist som haft Edqvist två skarpladdade revolvrar mot sig, den ena hade Edqvist satt på Sillénarens ena tinning så att denne trodde sin sista stund var kommen. Med förtvivlans kraft lyckades emellertid mannen, som redan höll Edqvists ena arm med den först höjda pistolen i vädret, med sin andra hand tvinga Edqvist att släppa den mot tinningen pressade andra pistolen. Härvid bröts Edqvists arm ur led. Under liknande dramatiska omständigheter avväpnades även de andra två; av dem var Tham mest aggressiv, varemot det syntes som om den unge Bergman ganska snart insåg att äventyret börjat bli alltför allvarligt, varför han så gott som genast gav tappt.
Långholmen bättre än plugget.
När Dagens Nyheters medarbetare kort före polisens ankomst anlände till Ny Dags redaktionslokaler sutto Tham och Edqvist på golvet, ivrigt bevakade av Sillénarna, som då angreppet skedde endast voro tre, men vilka genom snabb alarm hastigt stigit till mer än det fyrdubbla antalet. Redaktionen utgöres av två rum, och i det ytterst liggande hade striden utkämpats. Tydliga spår funnos av kalabaliken. Tidningshyllorna voro kullvräkta, och hela golvet var täckt av tidningar; på en av makulaturhögarna sutto de två skolpojkarna, och blodet rann över ansiktet på dem. Edqvist satt och vred sin skadade arm och var kritvit i ansiktet. Nyss hade alla tre - den unge Bergman, som ansågs ofarlig, fick röra sig ganska fritt - klagat och gråtit, men de hämtade sig rätt fort. I synnerhet Edqvist - en till synes efterbliven men fanatisk yngling - var mycket hätsk i tonen. De unga Sillénarna, som strömmade till i allt större skaror, sökte stämma den ned unge revolvermannens humör genom att erinra honom om att övervåldet säkert kommer att resultera i Långholmen. Ja, det är väl bättre än plugget i alla fall, svarade Edqvist.
Lapposkjuts med Sillén förberedd?
Liknande repliker hörde man många, och de verkade på iakttagaren ganska upprörande när man väl fick se vad som förehafts och vad som kunnat hända. Ett samtal med de övermannade unga fascisterna - själva förnekade de att de tillhörde någon som helst organisation, men det framgick av åtskilliga saker att ynglingarna voro fullständigt Hitler-bitna - stärkte ytterligare den tanken att Stockholm inte längre är så lugnt som man kan tro. Det rör sig åtskilligt i unga, överspända hjärnor, och de nationalsocialistiska elementen ha starkt påverkats av både Lappos skjutsar och andra av ledarna glorifierade övergrepp i utlandet. Apropå Lappo, så talades det under upprorskvällen på Ny Dag mycket om att ynglingarnas avsikt varit att enlevera hr Sillén. För inte så länge sedan var tidningens ekonomichef utsatt för en dylik historia, men skjutsen sträckte sig dess bättre inte längre än till Lilljansskogen.
Sillén skulle hängas, och han fick inte nå med tårna i golvet.
- Vad som var vår mening? Det angår inte er, säger Karl Göran Edqvist, vilken som sagt, uppträdde på ett mycket bryskt sätt och vilken framför allt inte tycktes förstå att överfallet kunde intressera någon annan än fascisterna och Sillénarna. För resten, nu kan jag väl säga det, eftersom det misslyckats. Fastän reportern skall inte tro att det är sista gången jag försöker komma åt det här packet. Vår avsikt var att träffa Sillén, och honom hade vi tänkt plåga ordentligt. Först och främst skulle vi skrämma honom till att ge sig med våra skarpladdade revolvrar, och så skulle vi fängsla honom och hänga upp honom. Och vi skulle hänga honom så pass högt att han inte nådde med tårna riktigt ner i golvet. När vi väl hängt honom, så skulle vi rödfärga honom - vi hade en hel burk färg med oss. Vi tänkte aldrig skjuta annat än skendödsskott. Vi trodde det skulle räcka, men det gjorde det inte. Fastän, kom ihåg, vi kommer igen!
Mannen som slagits med gangsters räddade situationen.
I det inre rummet på Ny Dags redaktion sutto herrarna Sillén, Knut Olsson, Gustaf Johansson och Nils Lager, samtliga medlemmar av redaktionen, samt kamraten A. Lindbeck. Den senare är en lång, kraftig karl, som nyss kommit från Chicago, där han haft åtskilliga nappatag med metropolens många gangsters. Herrarna i Ny Dag kunna nog vara ganska tacksamma mot kamrat Lindbeck, ty det var hans starka nävar som bragte den fanatiske ynglingen Edqvist att ge tappt. I hans järngrepp vreds fascistens smala arm ur led, och det skedde i samma ögonblick som en coltrevolvers kalla stål snuddade vid hans panna. Stämningen i det allra heligaste är, trots allt, ganska uppsluppen. Samtliga synas medvetna om att den här historien betyder ökade prenumeranter på Ny Dag och en avsevärd stigning i antalet Komintern-anhängare. Redaktör Sillén själv är den ende som vankar nervöst av och an i rummet. Han berättar själv att det senaste året varit en svår tid för honom. Han försäkrar att han ständigt måste vara på sin vakt, ty den fastistiska förföljelsen är mycket frenetisk. Fascistgossarna Edqvist och Tham ha den senaste veckan varit speciellt uppmärksamma.
Kamrat Sillén - väckte misstankar.
- I måndags kom en av dem upp på Ny Dags redaktion och sökte mig, berättar hr Sillén. Jag var inte inne, men de övriga fattade genast misstankar, för ynglingen bad att få tala med kamrat Sillén. Det där med kamrat låter förstås bra vid agitation och sådant, men här säger vi ju rätt och slätt du som vanliga människor. Nåja, ynglingen ville alltså tala med mig, och han förklarade att han och några andra Moskvavänner i Sickla bildat en ny cell, men att den hade svårt att få vind i seglen. Därför ville man gärna att kamrat Sillén skulle komma ut och hålla ett föredrag och samla proselyter. Medlemsantalet var redan nu, sade pojken, uppe i fyrtio, och mitt besök skulle minst fördubbla det. Det blev intet resultat då, men ynglingarna gåvo inte tappt, utan ringde en fem, sex gånger till redaktionen. De sökte mig också i min bostad, men där tar jag av princip inte emot andra än dem jag känner.
Ensam Sillén i Sickla - vad skulle hända?
När jag sedan höll föredrag häromkvällen i Folkets hus B-sal, fortsätter hr Sillén, så lyckades de få fatt i en vaktmästare pr telefon, och när vaktmästaren kom och meddelade detta, så gick jag och svarade. Pojkarna drogo ånyo historien om Sickla, vilken jag för resten sedan kommit underfund med endast gjorts ihop för att få mig ut ensam till en mer avlägsen plats. Vad som där väntade mig kan man ju ana sig till av kvällens händelser. Allt nog, jag bestämde att pojkarna skulle komma upp kl. 5 på lördagsmiddagen på Ny Dags redaktion, så att vi skulle få komma överens om Sickla föredraget. Visserligen visste jag ingenting om en ny cell därute, men å andra sidan tänkte jag mig att de kunde gälla några faktiskt intresserade, och sådana böra icke avvisas. Fastän till 99 proc. var jag övertygad om att något sattyg låg dolt under det hela. Preliminärt överenskoms redan vid telefonsamtalet från Folkets hus att jag skulle infinna mig i Sickla på måndag kl. 6.
Sillénarna hade dolda reserver.
Här för redaktör Knut Olsson berättelsen vidare. Tham, Edqvist och Bergman infunno sig mycket riktigt på redaktionen strax efter kl. 5 på lördagseftermiddagen. Vi voro, förstås, säger hr Olsson och ler, beredda på att någonting skulle hända, så utom undertecknad, Gustaf Johansson och Joh. Lager samt Sillén och Lindbeck, funnos reserver i de andra rummen, varjämte tryckeri- och sätteripersonalen - alla man på dessa avdelningar äro fullblodssillénare - alarmerats. Edqvist gick i täten då trion kom in i vårt rum. Han gick fram till Lager - som han tydligen tog för Sillén - och erinrade om tidigare telefonsamtal samt drogo ånyo historien om mötet i Sickla. Tham stod tätt bakom honom, och båda två verkade en aning nervösa, varför vi styrktes i vår misstanke att deras ärende inte gällde agitation för Moskva precis. Den lille Bergman höll sig mera i skymundan - han berättade ju också sedan att han gått med mera för lattjo. Han stod längst nere vid dörren. Ganska strax insåg Edqvist att det tydligen inte var idé att valsa längre med oss, och så skedde någonting som vi absolut inte berett oss på vid mottagandet av de tre ynglingarna. Edqvist ryckte upp en stor militärrevolver med kronans stämplar här och var och röt: - Hands up!
Hade vi haft en revolver, så hade en fascist strukit med.
Vad skulle vi göra? Nu efteråt tackar vi Gud - så lyder ju den borgerliga frasen - att vi inte själva förfogade över några skjutvapen. Ty vad skulle redaktörn gjort själv om ett ungt brushuvud lyft en armérevolver och ropat Hands up!? Pojken kunde ju vara så fanatisk att han var beredd att skjuta. Följaktligen borde den enda möjligheten att rädda livet vara den att man hann skjuta före honom. Med stort allvar understryker hr Sillén den senare slutsatsen - Hade här funnits en revolver, säger han, så hade nog en av pojkarna strukit med. Och vi hade inte kunnat göras ansvariga för en sådan åtgärd.
Skadat ben Sillénarnas enda förlust.
- Nu hade vi emellertid, dess bättre, fortsätter hr Olsson, inga skjutvapen, utan måste inskränka oss till att söka övermanna ynglingarna på annat sätt. Redaktör Johansson började med att han slängde en bläckflaska i huvudet på Tham, som nu också fått upp sin revolver. I samma ögonblick kom Lindbeck - Chicagomannen - ut från Silléns rum för att hämta en tidning i en av hyllorna. Edqvist riktade då armérevolvern mot honom. Lindbeck fattade ögonblickligen galoppen och fattade om Edqvists arm och vred pistolen i vädret. Sekunden efteråt hade Edqvist fått upp den andra revolvern och pressat den mot Lindbecks ena tinning, men Lindbeck hade två händer, och med den andra vred han fascistens arm ur led och tvingade honom under högljudda klagorop släppa även den andra revolvern. Under tiden hade Lager, jag och ett par andra kamrater - Sillén hade bland annat också ryckt till undsättning - övermannat Tham. Lager skadade sig under brottningen i ena benet: det var faktiskt våra enda förluster. Pojken Bergman försökte sig på att försvara sina kamrater, men en uppercut under näsan med ty åtföljande näsblod stäckte hans vidare framfart. Där hade vi alltså efter tjugo minuters strid hela fascisthopen upptravad på den nedrasade makulaturhögen.
De övermannade kroppsvisiterades innan kriminalen kom.
Efter segern kroppsvisiterade vi pojkarna för att i någon mån underlätta kriminalens arbete. Här på soffan ser redaktörn resultatet. Och arsenalen på soffan var verkligen imponerande. Där såg man först och främst de fyra vapnen: en militärbrowning, en coltrevolver, en äldre pistol med endast ett skott och en skendödare. Vidare låg där en stor dolk, förbandsartiklar och en kedja med två bastanta lås i ändarna. Den senare attiraljen var avsedd för fängslandet av Sillén, liksom en rulle telefontråd. Kedjan hade Tham dessutom använt som tillhygge under kalabaliken. Vidare återfunnos två band av lärobok i Jiu-Jitsu, några tidningsurklipp, som bland annat handlade om luftangrepp och bombplan, och ett upprop till Borgerligt sinnade inom Katarina församling. Dessutom hade man en visselpipa av polisens modell samt slutligen en oöppnad burk med rött cykellack och en pensel. Färgen hade tydligen medtagits för rödfärgning av hr Sillén.
Kniptång hos Tham - telefonledningen skulle brytas.
Kriminalerna hade faktiskt ett leende på läpparna då de efter Silléns alarm infunno sig på valplatsen. Det hör förresten till saken att till en början endast konstaplar uppenbarade sig, men det stod omedelbart klart för dem att saken fordrade medverkan av hr Zetterqvists män. När kriminalarna sedan uppträdde leende på arenan, så förstod man dem, ty de ha säkert haft anmälningar om rena bagateller från både fascister och Sillénare. Men de leende ansiktena ändrade snabbt nog karaktär, och när hr Sillén inte utan en viss triumf visade herrarna till soffan med vapnen och den övriga attiraljen, så insåg kriminalen att här hade någonting mycket allvarligt varit på färde. Alla pjäserna togos om hand och ny visitation av de nu anhållna ynglingarna skedde. Man litade faktiskt inte på hr Silléns detektivistiska egenskaper, och det visade sig att en liten sak undgått kommunisternas uppmärksamhet. Tham hade nämligen en kniptång i sin ficka. Man var övertygad om att den tagits med i avsikt att klippa av telefonledningarna och avskära alla förbindelser med yttervärlden, som det heter i äventyrsberättelserna. Tham och hans kamrater hade nog läst om den viktiga detaljen, men tyvärr kan inte deras dåd i övrigt förklaras endast av förträgna studier av den litteraturen.
Straffskärpning kan väntas.
Hr Zetterqvist understryker också kraftigt i ett samtal på lördagskvällen hur allvarlig affären är. Den hade, säger han, kunnat få de mest oöverskådliga följder, och straffet för de tre ynglingarna måste bli mycket hårt. Alla - det vill säga Edqvist är ännu på sjukhus för vård av sin arm - ha anhållits, och jag anser mig inte ens kunna släppa den till synes oskydlige pojken Bergman. I vanliga fall bruka ju sådana här saker kunna sonas med internering på uppfostringsanstalt, det vill säga fängelsestraffen förvandlas härtill. Men nu tror jag inte att de unga männen komma undan med det. Det rör sig först och främst om hemfridsbrott, vidare om resande av livsfarligt vapen - högst två års straffarbete - och slutligen tillkommer den försvårande omständigheten att dådet skett i samråd och efter en på förhand uppgjord plan. Det senare kommer att med straffskärpning. Sillénarna ha, meddelar hr Zetterqvist till slut, lämnat in en officiell anmälan om överfallet. Den är undertecknad av Engcrantz."
Edqvist, Tham och Bergman dömdes i mars månad 1931 till villkorlig dom av Stockholms rådhusrätts sjunde avdelning.
