"Kyrkogården med sina många gångar, öppna platser och på vintern tillgängliga gräsmattor lämpade sig för all slags lek och idrott, och särskilt omhuldat var fotbollsspelet. Tiderna försämdrades emellertid så småningom. Jag glömmer aldrig våra häpna miner, då en dag en karl uppenbarade sig på kyskogården med ordet ordningsman i mässingsbokstäver i mössan. Vi förbjödos allt möjligt - framför allt fingo vi inte sparka in bollen på gräsmattorna. Det gick ju bra ändå, ty vakten kunde inte vara allestädes närvarande. En dag överraskade han oss emellertid, då bollen "av en händelse" hamnat långt inne på en gräsmatta. Han fick fatt i bollen och skulle statuera ett exempel, skära sönder blåsan. Nå ja, vi vore ju alla fotbollsspelare; en av oss - min blygsamhet förbjuder mig att nämna något namn - lyckades med en höjdspark förpassa bollen ur vaktens händer, varefter en annan tog hand om den och hela pojkskaran fortast möjligt försvann från kyrkogården. Att vi under den näramste tiden undvek kyrkvakten, säger sig självt."
Erik Werle berättar barndomsminnen från området kring Kungsholms kyrka i boken Kungsholmen vid sekelskiftet från 1943 (s. 199-200).
