Under Stockholms tidiga historia utgjordes stadens yta av det vi nu kallar Gamla stan. Innanför stadsmuren byggde man helt enkelt som det föll sig, det fanns ingen speciella regler för hur husen skulle ligga eller så. På 1600-talet, sedan staden sedan länge hunnit växa ut över den gamla stadsmuren och ut på malmarna, tyckte kung Gustav II Adolf att det var dags att göra en ordentlig plan över hur gatorna borde gå och hur husen skulle få se ut. Hans dotter, drottning Kristina, utvecklade planen till att gälla även de yttre stadsdelarna. Hon hade stor hjälp av Klas Fleming som var överståthållare i Stockholm 1634-1644. Och så fortsatte det. På 1700-talet kom inte mindre än tre så kallade "byggnadsordningar" för Stockholms stad. Man strävade bland annat efter att öka gatubredden och göra gatunätet tydligare och rakare. Ett verkligt kraftfullt grepp i frågan kom med 1863 års stadsplan, utformad av Albert Lindhagen. I den här artikeln från 1897 konstateras att alla delar av planen ännu inte förverkligats, och faktum är att den aldrig blev helt genomförd. Det som gjordes var ändå nog för att omforma stadsbilden rätt så rejält. Ett modeord i tiden var esplanadsystemet.
Utdrag ur Stockholm : Sveriges hufvudstad skildrad med anledning af allmänna konst- och industriutställningen 1897. D. 2. - 1897. - S. 216-246
