Under andra världskriget reste ca 72000 finska barn till Sverige för att leva i säkerhet under kriget. Ett av barnen hade sitt fosterhem hos länsarkitekt Olof Gustaf Lundgen och hans hustru Ellen Lundgren.
Det här är ett brev från fosterbarnets finska föräldrar skrivet den 5 maj 1945, någon dag efter att Nazityskland kapitulerat i Danmark och Holland och ett par dagar innan nyheten om krigets definitiva slut förorsakade jubel världen över.
I renskriften kallar vi barnet Petteri och föräldrarna Veera och Juha Korhonen, det är dock icke personernas riktiga namn. I det fotograferade brevet har namnen överstrukits.
Oulu, den 5 maj 1945
Bästa fru Lundgren!
Jag skriver nu litet angående Petteris återkomst. Han kommer att slippa i höst till svenska skolan och sålunda kommer han inte att glömma svenskan och går på samma gång också i skolan. I denna skolan finns det ej mycket elever på klassen, så det är ju trevligare, när barnen få leka också alla dagar. Jag tror att Petteri är intresserad över skolan, han var det ju redan Gamla Karleby, då det gällde Kindergarten. Har lärarinnorna i Kindergarten i Stockholm varit nöjda med Petteri? Månne han har uppfört sig väl där?
- Vi skrev till betr. komittén anhållan om Petteris retour, så det borde vara klart så långt. Vi hoppas, att också Petteri snart blir van vid de här förhållandena, de är ju så många, många andra, som måste komma anspråkslöst tillrätta här. –
Om det dock skulle stå till en smula bättre med våra förhållanden, ville jag be Er komma själv och hämta Petteri till Finland, ifall Ni skulle ha lust att göra bekantskap med oss och vårt land. Men efter kriget vill jag önska Er hjärtligt välkommen till oss. Vi hoppas ha ny lokal och allt bättre då, när man få leva endast med egen familj. Och – kanhända är jag i stånd att underhålla samtalet på svenska – nu går det inte, förrän Petteri lär mig. –
Ni får nu extra arbete för Petteris skull, men sedan slipper Ni snart av allt, när Ni få bli och leva med egen familj. Jag känner, hur stor lättnad det medför, då ett barn t.o.m. ett pojkbarn kommer bort från hemmet. Visserligen medför det litet saknad, men det går säkert över. Också det våta byxorna glömmer Ni och det alldagliga byket. Jag är så tacksam Er att Ni skött Petteri på allt sätt så bra, som eget barn, kanske bättre. Hoppas det ej är något farligare med de våta byxorna. Jag kan ju föra honom till läkaren här sedan. Jag får tacka för allslags omsorg Ni har haft för Petteri.
Nu skulle jag ha en försiktig bedjan till Er. Det är nog svårt, men jag är nästan tvungen att be Er. Det är nog svårt, men jag är nästan tvungen att be Er ge om möjligt Petteri ett par begnade kängor, när Ni ordnar honom iväg! Det skulle vara nödvändigt, ty här får man ej några läderskor, och papper sådana håller ej med pojkarna länge. Pappa kan nog reparera dem i värsta fall och skomakare finns här nog, och någon läderlapp finns ju också att reparera med, Sådan var min bedjan. Tiden är svår ännu, men nog ser vi förhoppningsfullt mot framtiden, allt blir bättre senare!
Pappa skickar sina hälsningar till Petteri, att han måtte vara riktigt snäll på morsdagen, ty det är bästa gåvan till mor!
Vi får hjärtligt gratulera Petteris svenska mamma på Morsdagen!
Med de hjärtligaste hälsningar från
Veera och Juho Korhonen
Makarna Lundgren bodde på Odengatan 80-82 i fastigheten Resedan 5.
